Miljöpartiet är valrörelsens utropstecken. De rödgrönas chanser i valet senare i höst hänger på om Peter Eriksson och Maria Wetterstrand lyckas mobilisera alla de som i dag säger sig stödja partiet. Striden avgörs på mittfältet.
Av allt att döma verkar inte Sverige vara på väg mot någon ny vänstervåg. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna. Siffror från Sifo som kom tidigare i veckan visar hur fler svenskar anser sig vara till höger än till vänster. Den största gruppen av väljare placerar sig därtill i mitten. Förmodligen är det där Miljöpartiet hämtar det starkaste stödet.
Mot den bakgrunden ska också Eriksson invit till Alliansen ses. I en intervju i måndagens Expressen svävar han nämligen på målet. Språkröret förklarar att det är viktigt att Sverige får en majoritetsregering efter valet. I första hand vill Miljöpartisterna att något av de borgerliga småpartierna (som Eriksson uttrycker det) tar steget över blockgränsen. ”Vi kan tänka oss att samarbeta men det är ju inte det vi går till val på.”
Miljöpartiet sitter alltså på två stolar. Dels deltar man i blockpolitiken med liv och lust, dels försöker man hålla en dörr på glänt mot mitten.
I det här läget kan utspelet avskrivas som en valstrategisk fint. Det är tveksamt att han skulle mena allvar. Samarbetsinviten har snarare som främsta syfte att stärka attraktionskraften i mittfältet. Under alla omständigheter är det en absurd tanke att Jan Björklund eller Maud Olofsson skulle sätta sig i samma regering som Lars Ohly (eller Mona Sahlin också för den delen).
Just Olofsson har Miljöpartiet och de rödgröna särskilt svårt att förhålla sig till. ”Mosa-Maud”-kampanjen är deras gemensamma försök att tvinga ner Centerpartiet under fyraprocentsspärren. Men vänstern går för långt i sina attacker på Centerledaren. Det hätska tonläget vittnar om desperation. Och värre kommer det förmodligen att bli ju längre valrörelsen lider.
En försmak av vad som väntar syntes under Almedalsveckan. Eriksson levererade rejäla rallarsvingar i en debatt med Olofsson. Bland annat påstod han sig veta att Olofsson skulle avgå efter valet. De ilskna utfallen rimmar illa med tankarna om mittensamverkan. Dessutom är det tänkbart att Olofsson gynnas av de rödgrönas antipati.
Det intressanta är vad Erikssons ord om samarbete är värda efter valet. Blir Sverigedemokraterna vågmästare kommer det att kasta om styrkeförhållandena i politiken. I ett slag kommer det att finnas ett akut behov av uppgörelser i mitten. Är broarna brända mellan blocken blir det svårare än det borde vara.