Bränn spenderbyxorna!
LEDARE. Nästa års skattehöjningar kommer att följas av fler. Detta stod att läsa i en ledare i UNT i december 2002, apropå att de största skattehöjningarna i Sverige på 25 år skulle genomföras några veckor senare. Det var för över ett år sedan men skulle lika gärna kunna ha skrivits i dag.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Situationen i Uppsala är på intet sett unik. Många kommuner och landsting har för andra året i följd höjt skatten. Anledningen är att kommunernas och landstingens kostnader i genomsnitt har ökat med 67 procent det senaste decenniet. Samtidigt ökade konsumentprisindex (KPI) bara med 14 procent.
Mellanskillnaden förklaras av att politiker — både i fullmäktige och i riksdagen — har velat genomföra reformer och välfärdssatsningar av olika slag. Eftersom det i slutet av 90-talet rådde högkonjunktur gick det bra — fler människor hade jobb vilket gav ökade skatteintäkter. Sedan kom lågkonjunkturen och då räckte inte marginalerna till. Annorlunda uttryckt: Eftersom kommunerna inte såg till att spara under de goda åren stod ladorna tomma när tiderna blev magra.
Svaga kommunledningar som inte förmår att göra de tuffa prioriteringar som krävs är naturligtvis en förklaring till att det ser ut som det gör. Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg framhåller också att det går att hålla kostnaderna på en rimlig nivå, förutsatt att kommunen har duktiga politiker och kvalificerade tjänstemän.
Men det är bara halva sanningen. Större delen av — för att inte säga nästan hela — den kommunala budgeten styrs på olika sätt av statliga beslut och bidragsregler. Varje valrörelse visar att det rikspolitikerna lovar är förbättringar inom vård, skola och omsorg, vilka alla är kommunala angelägenheter. Allt för ofta beslutar staten om reformer, men överlämnar åt kommunerna att skaka fram pengar. Det håller naturligtvis inte.
Ingen gillar dysterkvistar. Men faktum är att om ingenting förändras blir situationen ohållbar inom en inte alltför avlägsen framtid. Både lokalpolitiker och riksdagsledamöter är valda för att göra tuffa prioriteringar mellan angelägna utgiftsområden. Det är hög tid att dessa tar sitt ansvar genom att bränna spenderbyxorna. Tyvärr väntar svångremmarnas tid.