Radio- och tv- licensen ska ses över och kanske ersättas med ett nytt system, antingen en ny typ av avgift utan kontroll av tv-innehav eller en skatt. Det var den nyhet som drog till sig mest uppmärksamhet när de fyra allianspartiernas talespersoner i kulturfrågor i går presenterade direktiven för den nya utredningen om public service.
Frågan är förstås viktig. Men bakom den finns en annan frågeställning – och ett ännu viktigare politiskt besked. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har tvingat Moderaterna och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att släppa en av partiets mer omhuldade ståndpunkter, nämligen att public service-företagen bara ska ha ett snävt uppdrag som komplement till de kommersiella aktörerna. De tre andra allianspartierna står alla för public service med brett tilltal och det är det synsättet som går igen i direktiven.
Skillnaden är väsentlig. Visst kan man resonera på det sätt som många moderater gör och anse att den nya tekniken gör att public service i den traditionella formen är överspelad. Ska dessa företag alls finnas kvar så bör de i enlighet med detta resonemang ha i uppdrag att stå för ett smalt utbud av kvalitetsprogram som kommersiella aktörer inte vill satsa på.
Men resonemanget är ganska ytligt. Det är sannolikt att rivaliteten mellan företag med olika förutsättningar och uppdrag ökar mångfalden och stärker yttrandefriheten. I ett litet kultur- och språkområde som det svenska så talar också mycket för att public service behövs för mer än att producera exklusiva program för hotade konstarter – till exempel för att erbjuda bra barnprogram, breda kulturprogram på det egna språket, seriösa dokumentärer och engagerande samhällsprogram.
Det finns ett samband mellan bredd och kvalitet. Spännande personer som många vill se och höra – vare sig det är artister, författare, samhällsdebattörer eller andra – söker sig självklart till kanaler med bred publik. Därför kan man inte heller ställa bredd mot kvalitet . Snarare är det bredden som möjliggör kvaliteten.
Men det är inte gratis. Kulturministern vill egentligen stoppa sponsorintäkterna och enbart finansiera public service via statsbudgeten. Men direktiven innehåller ingenting om stopp för sponsring eftersom den linjen hänger samman med önskan att begränsa företagens uppdrag. Skattefinansiering ska utredas, men det ska också det alternativ som FP, C och KD föredrar, alltså avgiftsfinansiering vid sidan av statsbudgeten.
Finansiering via skatten och statsbudgeten betyder att anslagen till radio och tv varje år ska vägas mot andra statliga utgifter och ger, åtminstone teoretiskt, möjlighet för staten att i ett annat samhällsklimat ställa krav på medierna som inte bör ställas. Då är det bättre att välja en modell med avgifter som tas in av företagen själva.