"Han skriver att Holmgren 1934 besökte Sovjetunionen utan att urskilja mycket av förtrycket. Slutsatsen är förutsägbar: Holmgren platsar säkert på en av Per Ahlmarks medlöparlistor. Måste man skriva så i DN?"
Jag "förtiger" och "förvanskar", mitt försök att lyfta fram Holmgrens stora insats för demokratin är en front för skumma syften. HH skriver att jag är ohederlig. Jag tar det som en personlig förolämpning.
Förra våren tillbringade jag med att studera Holmgren, och gick bland annat igenom Säpos arkiv, där det fanns gott om material. Själv stötte jag först på honom då jag kartlade nazistiskt material på Radio Islams webbplats (DN 18.12.03) och fann en skadeglad not om tryckfrihetsmålet 1942. Holmgrens namn saknades annars i den officiella historieskrivningen.
Men det är kritiken av Ahlmark som upprört Holmberg. Så här är det: vi är många som i olika sammanhang kallats "medlöpare" av Ahlmark. Det är pinsamt att behöva berätta sådant, men uppvuxen i ett frikyrkligt hem visste jag tidigt vad som pågick bakom järnridån. Som aktiv i Amnesty upplevde jag några stora ögonblick när vår grupp fick loss fångar ur sovjetiska läger; jag minns från åttiotalet demonstrationer utanför dåvarande Sovjets ambassad för fängslade författares skull, där jag mötte åtskilliga "vänsterprofiler" som Göran Sonnevi och Axel Liffner. Trots tydligt engagemang ska man alltså behöva värja sig mot kletiga anklagelser om "medlöperi".
I de memoarer som HH menar att jag endast låtsas ha läst berättar Holmgren utförligt om sitt besök i Sovjet 1934, hur han entusiasmeras, hur han håller tal till det "arbetande folket" och allt det där. Ahlmark hade mycket väl kunnat lyfta ett par citat ur Holmgrens bok och enligt sin metod bortsett från annat, demokratiskt, engagemang. Det var min poäng. Människor är komplicerade och det finns sällan facit förrän långt senare. En sådan komplikation som Holmberg förtiger, om jag nu får låna hans retorik, är att anmälan mot Holmgren för att ha smädat Tyskland kommer från tf justitieministern i samlingsregeringen, Thorwald Bergquist, folkpartist. En liberal drar således en liberal inför rätta. Verkligheten som sagt komplicerad.
Ola Larsmo
Svar:
Ola Larsmo är upprörd över ord och påståenden som inte fanns i min text. Jag anklagade honom inte för medlöperi — det hade verkligen varit förolämpande — och ifrågasatte inte hans demokratiska engagemang. Men han vederlägger inte substansen i min kritik. Som om Israel Holmgren aldrig reagerat mot Moskvarättegångarna och aldrig utträdde ur Kulturfront upprepar han i stället att denne lät sig imponeras under sitt besök i Sovjetunionen.
Kanske skulle man kunna läsa dessa passager i Holmgrens memoarer som ett representativt uttryck för hans syn på Sovjetunionen — om ingen annan information hade funnits. Men det gör det ju, till och med i samma bok på sidorna 320-322, liksom i Louise Drangels avhandling om den antinazistiska opinionsbildningen i Sverige.
Striden inom Kulturfront var en av tidens viktiga vattendelare. Medan ett antal intellektuella lät sig duperas var Israel Holmgren också i denna fråga klarsynt — och Larsmos skildring i DN oriktig.
Min artikel om Holmgren skrevs som en av flera artiklar med syfte att under sommaren ta upp politiska ämnen vid sidan av det dagliga nyhetsflödet. Att Larsmo skrivit om Holmgren, som för mig och många liberaler länge framstått som en orättvist bortglömd föregångare, uppmärksammade jag först på ett sent stadium. Min släng om vad man "måste" skriva i DN var förstås orättvis — huvudlinjen i Larsmos artikel om tryckfrihetsåtalet var viktig — men Larsmos beskrivning av Holmgrens politiska hållning var likväl missvisande. Som alla andra var denne glödande antinazist en komplicerad person, men inte i den bemärkelsen att han avskydde Hitler men lät sig luras av Stalin
Håkan Holmberg