Om vi då ger pengarna direkt till den arbetslöse, eller om vi ger dem till en annan person som egentligen har ett jobb mot att den arbetslöse får vikariera för denne, är egentligen ganska ointressant för dem som betalar. För friårstagaren och vikarien är däremot friåret en ren vinst, eftersom den ene får en chans att vila upp sig och den andre får en chans att få in en fot på arbetsmarknaden.
Men om då friåret går jämnt ut ekonomiskt, hur kan det då som UNT rapporterar om bli mindre pengar kvar till starta eget-bidrag och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Eftersom ersättningen till friårstagarna betalas av arbetsförmedlingarna, medan ersättningen till de arbetslösa betalas av a-kassorna, får inte arbetsförmedlingarna någon glädje av a-kassornas besparingar när arbetslösa får friårsvikariat. När friåret då ska bekostas inom ramen för den befintliga budgeten för arbetsförmedlingarna kan resultatet bli så olyckligt att andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder får stå tillbaka. Det finns dock inget principiellt hinder mot att flytta pengar från a-kassorna till arbetsförmedlingarna, eftersom det ändå är samma skattepengar det handlar om.
Ledaren hänvisar också till utredningar om att mer än hälften av friårsvikarierna redan är relativt väletablerade på arbetsmarknaden. Visst finns det åtskilliga springvikarier som under ett år får tryggheten av en fast anställning. Samtidigt måste ju någon annan hoppa in för de människor vars koppling till arbetsmarknaden kan vara betydligt svagare.På så sätt får friåret effekter i senare led, även om den ursprungliga friårsvikarien kanske inte var långtidsarbetslös.
Sen kan man förstås med rätta hävda att det finns effektivare sätt att komma åt arbetslöshet än genom friår. Men medan vi jobbar med de åtgärderna vore det synd att vägra potentiella friårstagare och friårsvikarier möjligheten till ett ömsesidigt fördelaktigt byte pga ideologiska skygglappar.
Helena Leander
ledamot i kommunfullmäktige (mp)
Svar:
Det är trevligt att vara ledig. Måhända är det ännu trevligare för politiker att kunna ge bort pengar till den som gärna skulle vilja ta ledigt ett år och vila upp sig. Helena Leander har rätt i att man skulle kunna trixa mer kring friåret — överföra anslag från a-kassor till arbetsförmedlingar till exempel, så att inte andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder får stå tillbaka som i dag. Men sådant trixande rår inte på det faktum att friåret i grunden är en galenskap — det är nämligen ett sätt att inbilla människor att det är okej att vara ledig på andra människors bekostnad, trots att man är fullt kapabel att arbeta och har ett jobb.
Red av UNT