Ledaren kommenterar Björn Carlssons initiativ att erbjuda 500 miljoner kronor till en fond för att rädda Östersjön. Tänk att det ändå finns personer som kan skilja väsentligheter från småbekymmer. Detta erbjudande är naturligtvis också en knäpp på näsan på vår regering som nu t o m har börjat dela ut "extra " forskningsmedel på de mest befängda projekt. Det mest stolliga hittills är väl satsningen på 200 miljoner kronor på att öka antalet vitryggiga hackspettar i Mellansverige. Egentligen är det märkligt att inte många fler fågelarter har fått svårt att överleva nu när praktiskt taget all gammelskog inom området har omvandlats till modernt skogsbruk.
Sedan är det bara att hoppas på att den kommitté som skall leda arbetet med att rädda Östersjön med hjälp av Björn Carlssons pengar får så fria händer att huvuddelen kan satsas i Polen och Finska viken för det är där de största problemen finns. Ta t ex floden Wisla (Weichsel) i Polen, som kanske är det allra värsta hotet, när det gäller att rädda Östersjön.
Lars Christersson
Professor emeritus
Professor emeritus
UNT hävdar att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring bara gäller för fattiga länder. För länder med en BNP någonstans över 10 000 dollar per capita skulle sambandet i stället vara det motsatta. Och nog vore det bekvämt om det vore så.
Förvisso går det inte att sätta likhetstecken mellan tillväxt och miljöförstöring. Tillväxt i BNP-termer visar bara hur det ekonomiska värdet av produktionen ökar, men det säger ingenting om vad som produceras och hur. Det är dock inte samma sak som att sätta likhetstecknet mellan tillväxt och miljöförbättring.
Det samband som förs fram i ledaren — i fattiga länder ökar först miljöförstör-ingen i takt med ökande inkomster, men så småningom vänder sambandet så att ytterligare tillväxt i stället resulterar i bättre miljö — gäller bara för vissa miljöindikatorer, till exempel tillgång till rent vatten, sanitära förhållanden och luftkvalitet i städer.
Andra miljöindikatorer visar dock inte alls samma samband, utan fortsätter envist att öka i takt med inkoms-ten. Till exempel ökar hushållens sopberg stadigt, men går fortfarande att flytta dit ingen ser. Koldioxidutsläppen likaså, även om effekterna inte kommer här och nu. Just möjligheten att flytta effekterna av sin konsumtion är en faktor som lätt förbises. När rika länder alltmer flyttar sin smutsiga produktion till fattigare länder och i stället expanderar sin servicesektor framstår det som om landets miljöpåverkan minskat i takt med tillväxten, när den egentligen bara har flyttat utomlands.
Det innebär förstås inte att vi ska hålla emot fattiga länder i deras strävan efter ekonomisk tillväxt. Bortsett från att den som måste kämpa för mat för dagen inte har råd att ta hänsyn till miljön vore det djupt orättvist att missunna fattiga länder en högre levnadsstandard samtidigt som vi har mer än vad vi behöver.
Att däremot tro att vi i Sverige behöver konsumera mer för att ha råd att åtgärda de miljöproblem som vår konsumtion ställer till med är inget annat än naivt öns-ketänkande.
Helena Leander
miljöpartiet