I reklamfilmen kunde man höra Hasse Alfredsson berätta hur Franco satt och åt frukost i något av sina palats när fru Franco kom in med en bricka. —Franco lille, det har kommit en hel massa brev till dig, sade fru Franco, och diktatorn fick lov att sprätta upp den ena protestskrivelsen efter den andra mot en aktuell dödsdom eller ett orimligt fängelsestraff.
Med reservation för den exakta ordalydelsen så definierade den reklamfilmen mitt och säkert många andras förhållande till Amnesty International. Naturligtvis var det ingen som trodde att breven och vykorten till Franco och andra statschefer levererades tillsammans med morgonkaffet. Men det var ju inte heller poängen.
Poängen var att filmen med bländande pedagogik beskrev den arbetsmetod som, oavsett om den uppfunnits av Amnesty eller inte, så starkt förknippas med organisationen. Tusentals vanliga människor runt om i världen gör något så enkelt som att skicka ett brev eller kort var, gång på gång, till förmån för en viss person som förföljs för sina åsikters skull. Och ytterligare en poäng var att Franco och alla hans gelikar i diktatorsfacket avdramatiserades — de äter frukost som alla andra och funderar förmodligen över hur dagen och veckan ska gestalta sig.
Kanske blir det ofördelaktig publicitet i den internationella pressen. Kanske kommer någon besökande utifrån att ta upp en känslig fråga om oliktänkande. Kanske kommer någon internationell hjälporganisation att ställa krav på större svängrum för regimens kritiker. Visst kan man välja att strunta i påtryckningar och vädjanden. Men struntar man i dem för ofta får man dåligt rykte, landet isoleras och ekonomin kan försvagas.
Det som avgör en fånges öde kan många gånger vara just protestbreven från vanliga medborgare runt om i världen. Och om breven inte i sig själva är direkt avgörande så kan Amnestys kampanj mycket väl vara det som gör att ett visst fall tas upp av andra — t ex ett besökande statsöverhuvud eller företrädare för någon internationell organisation.
En annan del av mitt förhållande till Amnesty definieras av en upplevelse på 80-talet. Jag hade i ett sammanhang kontakt med en person som hade tillhört en organisation inom avgrundsvänstern, där den normala inställningen till Amnesty var oförsonlig. Organisationen uppfattades som ett hinder för revolutionen eftersom den försvarade också antikommunisters politiska rättigheter. Nu tyckte sig min bekant ha kommit på bättre tankar. Hans åsikter var exakt de motsatta mot dem han hade haft förut — utom på en punkt. Han hade fortfarande svårt med Amnesty — organisationen försvarade ju även kommunisters rätt att uttrycka sin åsikt. En sådan organisation måste vara ryggradslös och i grund och botten omoralisk.
Tankefelet är inte helt ovanligt. Men var och en borde kunna inse att det inte är bristande mod eller moralisk övertygelse som driver de tusentals människor i Sverige och resten av världen som engagerar sig för samvetsfångar, mot tortyr och dödsstraff eller mot kränkningar av annat slag. Tvärtom drivs de av en mycket stark övertygelse om varje människas unika värde, om vars och ens rätt till sin egen åsikt, och om att det som gör oss mänskliga i sista hand är just att vi vill engagera oss och uttrycka tankar, kritik, åsikter och förslag oavsett om de stämmer med vad majoriteten eller dagens regering kan tänkas tycka.
En sådan hållning är kanske inte tillräckligt utarbetad eller detaljerad för att kunna beskrivas som en politisk ideologi. Men det är en moralisk grundhållning som kan och borde — eller måste — ingå i flera politiska ideologier för att inte deras övriga mål ohjälpligt ska komprometteras.
När Amnestys svenska sektion i helgen höll årsmöte i Uppsala var deltagarantalet mindre än vid många tidigare möten. Möjligen upplevs behovet av Amnesty i dag som mindre än på den tiden när de flesta av världens
stater var diktaturer.
Det är i så fall en felsyn. Övergrepp finns av många slag och inte heller fritt valda regeringar förstår alltid innebörden av begreppet mänskliga rättigheter. Amnesty behövs länge till.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör
politisk chefredaktör