I svallvågorna av vaccinationerna mot svininfluensan för fyra år sedan tycks vaccinskeptikerna ha blivit fler. En debatt kring vacciner och vaccinmarknaden kräver god information, och medierna har ett stort ansvar att undersöka myndigheternas rekommendationer i ljuset av vetenskapliga rön och principer. Men ofta blir rapporteringen slarvig. Osaklig journalistik riskerar att avskräcka från läkemedel som räddar liv.
Det var i mars i år som Läkemedelsverket tillsammans med Karolinska institutet slutligen slog fast i en stor studie att influensavaccinet Pandemrix hade ett samband med ökad risk för den ovanliga sjukdomen narkolepsi. Över fem miljoner svenskar fick vaccinet i samband med utbrottet av svininfluensan.
Ungefär 200 personer fick senare narkolepsi som en följd av behandlingen. Förutom det stora lidande som det har fört med sig för enskilda, var biverkningarna ett hårt slag mot förtroendet för vacciner och svenska myndigheter. Det kommer att ta tid att reparera den skadan.
Men under den senaste tiden är det främst HPV-vaccinet Gardasil som hamnat under skeptiska mediers lupp. Vaccinet ges till flickor och unga kvinnor för att förebygga livmoderhalscancer, en sjukdom som ofta utvecklas som en följd av virussjukdomen HPV. Nyligen blev Gardasil en del av det allmänna vaccinationsprogrammet och inte minst av den anledningen har medierna skäl att ställa vissa frågor.
Tyvärr tenderar vissa journalistiska grepp att bli problematiska när läkemedel ska granskas. Det ena är behovet av en personlig berättelse och ett ansikte åt en historia. Fallgropen är förstås att människor ibland drabbas av en sjukdom samma dag som de vaccinerat sig, utan att det betyder att det ena orsakat det andra.
Om studier med miljontals observationer inte visar på en ökad risk för en viss sjukdom, kan en seriös journalist knappast göra ett granskande reportage utifrån en patient som ändå menar att hen fått denna sjukdom på grund av sitt vaccin.
En andra aspekt är balansen. Den sakliga journalistiken ska söka flera perspektiv och ge röst inte bara åt en åsikt, även i vetenskapliga frågor. Men om 800 forskare med starka bevis på fötterna är ense i en kunskapsfråga, innebär det inte att forskare nummer 801, som har en radikalt avvikande uppfattning, måste ges samma förutsättningar att uttala sig. Om eventuella skiljelinjer bland forskare inte sätts i rätt sammanhang riskerar rapporteringen att ge en skev bild av kunskapsläget.
Senast härom veckan sände TV4:s ”Kalla Fakta” ett granskande inslag om just vaccinet Gardasil. Programmet fick kritik för den starka vinkeln, och särskilt för att man lyfte fram en kontroversiell forskare i USA som menar att riskerna med vaccinet är underskattade.
I ”Kalla fakta” fick erfarna HPV-forskare ställas till svars för påståenden som inte har någon förankring i etablerad vetenskap. När P1:s program ”Medierna” undersökte TV4:s reportage, kallades den medverkande forskarens arbete för ”sensationalism” av New York Times vetenskapsjournalist.
Tyvärr har flera medier fört fram liknande uppgifter om riskerna och nyttan med HPV-vaccinet. Tidigare i år fälldes P3 av Granskningsnämnden för osaklighet i ett inslag om biverkningar av vaccinet. Inte heller där visade det sig att påståenden om neurologiska skador hade någon grund.
Det blir vanligare att patienter och föräldrar misstror myndigheter och läkare i frågor om vacciner. Förra året rapporterades rekordmånga fall av röda hund och flera utbrott av mässlingen i Sverige. Turerna kring Pandemrix kan ha bidragit till en minskad vilja att vaccinera sig. Säkert spelar felaktig information från nätet också en roll.
Att medierna ofta misslyckas med att skilja forskares välgrundade slutsatser från enskilda observationer och lösa teorier är dock illavarslande. Om en ny global epidemi når världen, kommer vaccinationerna med stor säkerhet att spela en livsviktig roll. Då behöver vi att saklig information kommer fram i ljuset – och att medierna är noggranna med hur de ställer frågor om medicin och vetenskap.