De flesta svenskar betraktar i dag homo-, bi- och transsexuellas rättigheter som en enkel fråga om människovärde. Men gå tillbaka tio år, och saken var inte riktigt lika självklar. Backa tjugo år, och bilden grumlas ytterligare, med åtskilliga öppet homofoba ledamöter i riksdagen. Och för drygt trettio år sen stämplade Socialstyrelsen landets homosexuella som psykiskt sjuka.
Det är denna halsbrytande omsvängning i samhällets attityder som Peter Weiderud, ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater (f.d. Broderskapsrörelsen) och Abdulkader Habib, ordförande för parallellorganisationen Sveriges muslimska socialdemokrater, vill påminna om, i sin duell med SvD:s Per Gudmundson. Debatten utbröt sedan Gudmundson uppmärksammat att s-muslimernas manifest är kopierat från de kristna broderskaparnas förlaga, men stryker deras formulering om sexuellt likaberättigande.
Denna subtila men otvetydiga markering mot homosexuellas lika värde är både oroande och anstötlig. Det är inte svårt att föreställa sig vilket rabalder det blivit om någon på samma vis strukit ”muslimer” ur en uppräkning av svenska minoriteter.
Weiderud talar dock inte bara principer, utan framförallt om praktiskt folkrörelsearbete. Om idéerna ska få genomslag måste man först ”samla den kritiska massan av människor som behövs för att åstadkomma förändring”, vilket i sin tur kräver att deltagarna får ”uttrycka sig på ett sätt som gör att de inte marginaliserar sig i sitt eget sammanhang.”
Sveriges muslimska socialdemokrater organiserar inte svenskar i gemen, utan just troende muslimer. Det är en grupp som domineras av invandrare från mycket konservativa länder, och som därför tyvärr — och visst finns undantag — präglas av omfattande homofobi.
Bör man därför genom ultimativa jämlikhetskrav driva ut Sveriges konservativt religiösa muslimer, en redan utsatt grupp, ur majoritetssamhällets politiska forum? Givetvis inte. Men samtidigt: hur mycket kan en organisation tulla på sina principer för att öka sin attraktionskraft, innan det ursprungliga budskapet lösts upp i särintressen och populism?
Ett modernt politiskt parti måste både kunna förstå minoritetssammanhangets dynamik, och samtidigt stå upp för det fria samhällets kärnvärden. För det bör vara tydligt: den sexuella jämlikheten är ett av dem.