Av veckans intensiva debatt om det utbredda hatet på internet kan man dra två slutsatser. Dels att omfattningen och innehållet gör att det krävs någon form av åtgärder. Och dels att den vanligaste bakomliggande orsaken tycks vara manligt tillkortakommande. På annat sätt kan man inte tolka utfallen mot utrikesfödda och det sexistiska hatet mot kvinnor som kommit i dagen.
Aftonbladets reporter Lisa Röstlund ringde upp den man som skrivit några typiska kommentarer (”du har nog aldrig varit naken med en man” samt grövre sexuella anspelningar) efter en artikel om en kriget i Afghanistan. De enda svar hon fick av honom var av typen ”okej”, ”va?”, ”det känner jag inte igen” och ”vet inte”. Han tillhörde uppenbarligen den stora skara slentrianmässiga näthatare som skrider till verket i skydd av mörkret.
Uppmärksamheten till följd av SVT:s Uppdrag Granskning (6/2) och den stora mängden tidningsartiklar kan förhoppningsvis innebära att många av de anonyma hatarna väljer att dra sig tillbaka. När offren slår tillbaka (förutom Lisa Röstlund exempelvis också författarna Katarina Mazetti och Maria Sveland) förstår man vad man ställt till med och att verksamheten kan spåras. Röstlund, Mazetti, Sveland och många andra gör därmed en viktig insats för att sanera nätet från hat.
Erik Walfridsson, avhoppad näthatare, kom nog ganska nära sanningen när han i SVT Debatt (7/2) sade att kommentarerna på internet är ”ett snabbt sätt att känna makt över andra människor”. Vissa saknar den impulskontroll som krävs för att låta bli att gå in i kommentarfältet och sedan trycka på ”skicka”. En hel del av detta kan som sagt kanske hejdas, men mot det riktigt grova hatet hjälper inte enbart öppenhet och konfrontation.
När nätet används för organiserat hat eller regelrätt förföljelse och dödshot (som bland andra Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vittnat om) krävs det andra åtgärder. Det handlar inte om ny lagstiftning då lagar mot olaga hot, fridskränkning och förolämpning med mera redan finns. Det handlar om att se till att lagen efterlevs.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) har båda i veckan sagt att näthatet är helt oacceptabelt och att regeringen kommer att göra vad man kan för att stoppa det. Däremot har den myndighet som ska se till att det blir gjort, Polisen, inte hörts av på samma sätt.
Det är förstås besvärligt för poliser att ta sig an näthatet. Att spåra IP-adresser och datorer, att få virtuella alias att materialiseras och infinna sig till förhör, har hittills varit en uppgift för ett mindre antal specialister som ägnar sig åt till exempel barnpornografibrott eller ekonomisk brottslighet. Men numera finns unga på nätet lika mycket som i verkligheten, och det är också där man drabbas av brott.
Resurs- eller utbildningsfråga, det är bara att ta skeden i vacker hand och göra sitt jobb. Näthatets offer gör redan sitt.