Justitieminister Thomas Bodström gör sitt bästa för att få det att framstå som om den här frågan har funnits på regeringens dagordning under lång tid. Det extra arbete och de satsningar som görs nu är bara fortsättningen på ett sedan länge påbörjat arbete hävdar han, till exempel i TV4-programmet Helt ärligt i måndags.
Samtidigt meddelar Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lena Häll Eriksson att häktena i Kronoberg och Huddinge ska användas som säkerhetsfängelse, i väntan på att Bodströms nya "superfängelse" blir färdigt.
Ingår detta också i de långsiktiga planer för kriminalvård som Bodström talar om? Naturligtvis inte. Både "superfängelset" och "superhäktena" är talande exempel på hur de ansvariga försöker ta kontrollen över en akut situation genom att visa handlingskraft. Men ingen kan gärna tro att det ligger långsiktigt planerande bakom någon av dessa åtgärder.
Ändå är inte problemen inom svensk kriminalvård något nytt fenomen. Tuff miljö i fängelserna, dåligt utbildad personal - som i vissa fall låter sig korrumperas - och stora brister i den vård och rehabilitering som fångarna ska erbjudas må komma som en överraskning för Lena Häll Eriksson (DN 8/8) och regeringen men är förhållanden som har varit kända länge. Statistiken som visar att nästan hälften av dem som lämnar fängelset återfaller i brottslighet är inte heller den ny.
Återfallsfrekvensen lär knappast bli lägre av det kortsiktiga säkerhetstänkande som nu präglar Erikssons och Bodströms agerande. Visst måste säkerheten skärpas - omsorgen om medborgarnas trygghet kräver att brottslingar befinner sig bakom lås och bom.
Samtidigt är det uppenbart att sådana åtgärder inte räcker. Säkerhet för medborgarna och vettig kriminalvård för fångarna är inte varandras motpoler utan två sidor av samma mynt. Förr eller senare ska fångarna lämna fängelset. Om fängelsetiden bara är ett straff är det ofrånkomligt att de allra flesta kommer att återvända till den kriminella miljö de är vana vid, där vännerna finns och "reglerna" och normerna känns igen.
Det är inte enbart för att vara snäll mot de människor som har hamnat snett som en human kriminalpolitik är nödvändig. Ren självbevarelsedrift hos samhällets medborgare talar för samma sak. Med studieprogram, genomtänkta behandlingsplaner och yrkesutbildningar kan detta motverkas.
Men de senaste åren har rapporterna duggat tätt om hur det sparas på dylika program och om hur fångarna lämnas vind för våg. Kriminalvården präglas i dag mer av förvar än vård. Att då ägna all uppmärksamhet åt rymningssäkerheten är knappast att skapa en långsiktig lösning på ett akut problem.