Socialdemokraternas budgetalternativ för 2013 börjar ta form. Samtidigt framstår S-politiken som alltmer diffus. Att glädja alla låter bra i teorin, men i praktiken brukar brist på prioriteringar leda till att ingen blir riktigt nöjd. Därför finns det flera hundar begravda i budgetförslaget som lämnas till riksdagen i nästa vecka – hundar som kommer att vakna till liv och gläfsa lagom till S-kongressen 2013 och valrörelsen 2014.
Under Stefan Löfvens ledning har näringslivet fått sitt med slopad sjuklönevecka och den arbetande medelklassen sitt med bibehållna jobbskatteavdrag. Veckan före budget kompletteras kartan med att partiets vänsterflygel får gehör, med slopad fas 3 och förändrad sjukförsäkring. Givetvis kommer också taket i a-kassan att höjas. Löfven gör knappast om Håkan Juholts misstag från fjolåret.
Ovanpå alltihop är det också upplagt för att Magdalena Andersson ska utmana Anders Borg om titeln rikshushållaren som tar ansvar för landet. Strategin är enkel: Borg har vunnit respekt genom att vara återhållsam, genom att spendera mindre än vad experterna tycker. Nu vräker han plötsligt på med 23 miljarder i ett reformutrymme som exempelvis Konjunkturinstitutet säger inte finns. Om S lägger sig lägre borde alltså saken vara klar. Ordningen är återställd. Nu är det vi som tar ansvar igen.
Men partivänstern kommer inte att nöja sig med ett ”Alliansen light” som representerar arbetarrörelsen i nästa val. Lite fernissa på socialförsäkringarna gläder knappast den som under sex år skakat på huvudet åt jobbskatteavdrag, rutavdrag, slopad förmögenhetsskatt och annat som gynnar dem med högre inkomster. Och går det inte att höja inkomstskatten igen så ska väl åtminstone skatten för pensionärer sänkas och gapet täppas till?
Om Stefan Löfven klarar pärsen på kongressen väntar nya angrepp från regeringen året därpå. S-reformerna kostar och måste betalas. Höjd arbetsgivaravgift för unga, höjd restaurangmoms och nedtrappat jobbskatteavdrag för dem med höga inkomster är några exempel. Att gå till val med skattehöjningar i ett land med god ekonomi, och vars största problem är arbetslösheten, blir ingen lätt uppgift.
Dessutom är det alldeles för tidigt att räkna ut Anders Borg efter en enda något vidlyftig budget. Alliansregeringen använder inte de extra pengarna 2013 till att stärka svenskarnas privatekonomi med nya skattelättnader eller ökade bidrag.
De går till infrastruktur och forskning, till strukturella åtgärder som syftar till att skapa jobb på sikt. Regeringens budget är allt annat än inställsam och det är svårt att hävda att den inte är ansvarsfull.
Det är också för tidigt att räkna ut Stefan Löfven, även om han har många problem att brottas med. Han är klok och eftertänksam, rusar inte iväg och faller likt sin företrädare Juholt. Men förr eller senare måste han sätta ned foten. Och då kan man halka och falla, oavsett hur långsamt man går, om man går på en så smal lina som Löfven gör.