USA:s ekonomi föll aldrig ner för det så kallade budgetstupet vid årsskiftet. På bokstavligt talad lånad tid slöt Demokraterna och Republikanerna i Representanthuset i onsdags en budgetöverenskommelse som förhindrar att kraftiga skatteökningar och utgiftsminskningar (”stupet”) träder i kraft.
Överenskommelsen innebär visserligen skattehöjningar, men bara för de allra rikaste hushållen i USA. Dessutom kommer arvsskatten och kapitalvinstsskatten att höjas.
Detta innebär att den amerikanska ekonomin inte kommer att tvärnita, med svåra följdverkningar för hela världsekonomin, i alla fall inte just nu. För samtidigt som Representanthuset och Senaten fattade beslut om nya skattehöjningar, sköt man upp beslutet om nödvändiga besparingar. Senast om två månader måste den amerikanska kongressen ha fattat beslut om hur den ska spara svindlande 1 200 miljarder dollar under en tioårsperiod. Om inte det sker hotar åter stupet.
Men den offentliga amerikanska ekonomins problem är djupare än så. Krisuppgörelserna är just krisuppgörelser. På längre sikt måste det federala budgetunderskottet och med den statsskulden minska. Barack Obama står inför ett dilemma. Under denna mandatperiod måste han inte bara försöka öka den federala statens intäkter och minska dess kostnader. Han måste dessutom göra det på ett sådant sätt att det inte äventyrar en bräcklig ekonomisk återhämtning, och slutligen lyckas övertyga både sina egna partikamrater och Republikanerna att stödja åtgärderna.
Demokraterna blickar i sin retorik gärna tillbaka till åren med Bill Clinton var president. På samma sätt som demokraten Clinton en gång gav landet budgetöverskott, ska nu demokraten Obama få fart på ekonomin. Inför presidentvalet i november gjorde Bill Clinton också ett stort nummer av att det bara handlade om enkel matematik: plus och minus måste gå ihop. Men det handlar också om något annat: utgångsläget.
Clinton satt vid makten innan George Bush genomförde sina stora skattesänkningar. Det amerikanska skattetrycket, och därmed möjligheterna till större skatteintäkter, var avsevärt mycket större då än nu. Under sin andra mandatperiod fick Clinton också draghjälp av en världsekonomi på uppgående. Obama måste i stället verka i en av de största ekonomiska kriserna i modern tid. Ovanpå det är amerikansk politik mer polariserad nu än då. Det är svårare att nå uppgörelser över partigränserna.
Ändå är detta vad som måste ske. USA kan fortsätta att hanka sig fram allt medan grundproblemet består – att den amerikanska staten spenderar pengar den inte har. Det går att lösa, men det kräver ett förändrat politiskt klimat. Det kommer att bli svårt, nästan omöjligt. Men det är nödvändigt. Både för USA och världsekonomin.