Jag ställer frågan till den unge parlamentsledamoten på andra sidan bordet eftersom han just förklarat att det viktigaste för hans hemland, Bulgarien, är att bli herre i sitt eget hus, en suverän stat. Vi sitter på ett av huvudstaden
Sofias många utekaféer, vackert belägen i en park nära katedralen. Den civiliserade unge mannen mitt emot mig, med det obligatoriska cigarettpaketet och mobiltelefonen prydligt placerade framför sig, företräder ett av Bulgariens nybildade extrempartier, Ataka. Han är 23 år, och styvson till partiets ledare. Han är också observatör i EU-parlamentet, trots att hans parti inte vill att Bulgarien blir medlem. Villkoren är för dåliga, ensidigt inriktade på att främja de tidigare medlemsstaternas, inte Bulgariens, intressen.
- I dag styrs Bulgarien från amerikanska ambassaden, säger Dimitir Stoyanov och fixerar mig med blicken. Varför skulle annars riksdagens talman plötsligt blivit kallad till president Bush i hemlighet? För instruktioner.
Visst menar han allvar. Men för ett ögonblick får min egen skepsis inför denna hisnande konspirationsteori ett gensvar också hos honom. Det lätt komiska i det han just sagt får honom att skratta till. Som om han precis insett att det Europa som han visserligen inte vill vara med i men ändå redan är en del av fordrar mer genomtänkta analyser, bättre argument, än detta.
Dimitar Stoyanov från Ataka är emellertid inte representativ för det bulgariska politiska systemet. Bland de politiska partierna har nämligen enigheten om viljan att "tillhöra Europa" och bli EU-medlem varit stark. Det gäller även för ett av de mest dominerande partierna efter den demokratiska transitionen, det reformerade kommunistpartiet, BSP. Här finns visserligen ett starkt populistiskt parti, National Movement of Simeon II, som leds av den tidigare bulgariske kungen, men dess populism har inte handlat om att spela på aggressiv nationalism och rädsla för integration. Slående är i stället den ganska kompromissinriktade och pragmatiska politiska kultur som följt i spåren på 1990-talets hårda polariserade klimat mellan vänster och höger. Målsättningen att göra Bulgarien till medlem i EU har enat den politiska eliten och den gemensamma visionen har skapat ett kitt som lindrat spänningarna och kanaliserat de politiska krafterna i en konstruktiv riktning.
Det finns en ganska stark anti-kommunistisk stämning i detta land, trots att det reformerade kommunistpartiet utgjort (och fortfarande utgör) en viktig politisk kraft i landet, och trots att Bulgarien under Sovjettiden betraktades som en av de mest Moskvatrogna regimerna under sin starke man Todor Zhirkov. Antikommunismen har förmodligen samma rötter som i Estland, det fanns under mellankrigstiden i Bulgarien en liberal, självägande kultur som nu återigen tillåts sätta sin prägel på samhället. I Sofia, trots att språket är slaviskt och religionen ortodox, känns Europa med sin individualitet, sin intellektualism och kafékultur, mycket närmare än på Bukarests ödsliga paradgator.
Om bara några veckor, 1 januari 2007, blir Bulgarien EU:s tjugosjätte medlemsstat. Det har utan tvekan bidragit till att landet i dag är en konsoliderad demokrati, där ett parti som Ataka visserligen spelar på rädslan för influenser utifrån i ett fåfängt försök att stoppa tiden, men där samtidigt ekonomisk depression och nedgång inte förmått påverka det politiska systemet i auktoritär riktning. Nu väntar därför ett inträde i den europeiska kretsen som för många, inte minst för de unga, innebär skimrande förhoppningar om ett ännu bättre liv.
Men inom de gamla medlemsländerna, där livet varit gott så mycket längre, sprider sig samtidigt motståndet mot ytterligare utvidgningar. Inför Kroatien, Makedonien och Albanien, för att inte tala om Turkiet och Ukraina, är känslorna svala och utsikterna därför osäkra. Det finns en utvidgningströtthet, som det så fint heter, bland medborgarna i tunga medlemsländer som Frankrike och Tyskland.
I klartext handlar det förstås om en ovilja att dela med sig mer. För i synnerhet utvidgningen österut har varit, och är, inledningsvis ett solidaritetsprojekt på hemmaplan. Men därutöver finns tunga realpolitiska skäl för att fortsätta processen. Med instabila stater och auktoritära eller semiauktoritära regimer som EU:s närmaste grannländer är osäkerhet och risker fortfarande påtagliga. Bulgariens fortfarande stora problem med organiserad brottslighet har till exempel direkt samband med landets geopolitiska läge i samband med Balkankrigen på 1990-talet. Att säkra demokratin på Balkan, i Turkiet och i Ukraina genom integrationen som morot är därför det mest effektiva sätt på vilket EU fortsatt kan försäkra sig om sin egen säkerhet och stabilitet. Ifall nu folket tröttnat på det där med solidaritet.
Li Bennich-Björkman | Docent i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT