"Bush kritiseras. Ska det inte rapporteras?"

Har svensk press hängett sig åt rabiat antiamerikanism i sin rapportering från orkankatastrofens New Orleans? Det anser den konservative skriftställaren Roland Poirier Martinsson som i Expressen i måndags lade ut texten omden svenska journalistkårens kollektiva brist på heder.

Uppsala2005-09-11 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tidningarna har enligt Martinsson frossat i skadeglädje över att supermakten drabbats av en naturkatastrof vars följder myndigheterna inte fullt ut lyckats förutse eller förebygga. De frossade i elände, våld och kriminalitet och gav en bild inte bara av staten Louisiana utan av hela USA som ett samhälle på u-landsnivå, präg­lat av rasism och lett av bigotta politiker som dels slösat bort landets resurser i Irak, dels inte hade något emot att ett syndens näste som New Orleans dränktes av flodvågen.
Några av de formuleringar som Martinsson återgav var verkligen uppseendeväckande i sin fördomsfullhet. Men de tycks, såvitt jag kan bedöma, ha förekommit i debattinlägg och signerade kolumner av skribenter som också i andra sammanhang gärna använder antiamerikanismens enklaste schabloner. Göran Greider och Åsa Linderborg har helt enkelt skrivit som de brukar.
Det har de sin fulla rätt att göra och om Martinsson hade stannat vid att kritisera orimligheter och fördomar i artiklar av några namngivna debattörer så hade det varit lätt att hålla med honom. Men det gör han inte. I stället attackerar han, utan några som helst distinktioner, hela nyhetsrapporteringen. Rubriker som "Vreden växer mot president Bush", "Rasfrågan hot mot Bush" eller "Våldet har tagit över" påstås vara lika antiamerikanska som schablonbeskrivningarna av USA som ett rasistiskt u-land med en president som varken begriper eller bryr sig.

Sakläget när det gäller Bushs ansvar är svårt att sammanfatta i en mening. Å ena sidan är det delstaternas nationalgarde som i första hand ska sättas in vid katastrofer. Å andra sidan finns lagstiftning på federal nivå som ger presidenten rätt att utlysa katastroftillstånd, vilket Bush också gjorde. Men oavsett hur stort ansvar Bush egentligen kan anses ha i förhållande till delstatens och staden New Orleans egna myndigheter så är det ju ett faktum att Bush kritiseras. Ska det inte rapporteras?
Likadant är det med rasfrågan. Alla drabbade är inte svarta, alla svarta är inte fattiga men många av de fattigaste, var sig de drabbats eller inte, är svarta. Skulle det vara fel att rapportera om vrede bland svarta bara för att en stunds eftertanke ger vid handen att rasism inte kan vara någon hållbar förklaring till katastrofbekämpningens brister?
Eller ta våldet — i ett skede tog verkligen kriminella gäng över herraväldet i delar av New Orleans. Här finns utan tvivel ett samband med korruption, svag tilltro till myndigheterna och hög brottslighet redan i utgångsläget. Inget av detta är ny kunskap
— varför skulle det vara antiamerikanskt att i svensk press berätta om förhållanden som också svenskar kan läsa om i varje amerikansk tidning?

Martinsson tycks höra till den kategori av borgerliga opinionsbildare som tror att en allmän och övergripande sympati för det öppna amerikanska samhället måste leda till att kritik mot faktiska förhållanden i USA eller mot den nuvarande amerikanska administrationen avvisas som illvillig eller antiamerikansk.
Efter den 11 september försökte några yngre borgerliga debattörer bilda ett nätverk för att se till att en korrekt bild av USA förmedlades i Sverige — som om det inte var just öppenheten, mångfalden och den fria debatten som är själva poängen med det amerikanska experimentet. Inför presidentvalet 2004 likställde de moderata studenternas tidning Svensk Linje sympati för Kerry med sympati för terrorister och totalitära stater (nummer 2/2004).
I dagarna har ett rundbrev sänts ut till olika ledarredaktioner från en person som säger sig vara ansvarig för utformningen av kristdemokraternas "nya utrikes-och säkerhetspolitik". Denna uppges bestå i att partiet ska vara det mest "öppet pro-amerikanska" i svensk politik, vilket i brevet likställs med att konsekvent ta ställning "för Bush". Men inget parti som vill tas på allvar kan bygga sin utrikespolitik på sådana förenklingar — vilket rimligtvis även Göran Hägglund inser.

Att USA:s regering kritiseras för hanteringen av Katrina är inte kons-tigare än att Sveriges regering kritiserades efter tsunamikatastrofen. Det är så det går till i demokratier — i diktaturer däremot betraktas kritik av regeringens åtgärder som angrepp på staten och nationen. I demokra­tier, både i USA och i Sverige, är det pressens och andra mediers uppgift att berätta om det som händer och ge utrymme för debatt och reaktioner. Det är svårt att tro att någon i USA skulle uppfatta detta som antiamerikanism. Däremot har en del svenska "USA-vänner" en del att lära av USA.
Läs mer om