I går presenterade regeringen vårbudgetpropositionen för riksdagen. Det blev ett fasligt liv i plenisalen. Till viss del rörde det sig om spel för galleriet, men sammantaget framkom en stark oppositionskritik som går ut på att regeringen ingenting gör medan i stort sett allt går åt pipan för landet. Man kan undra varför.
Det var ju ganska enkelt den här gången. Budgeten för 2013 från i höstas skulle kompletteras om konjunkturen förändrats. Och det hade den. Jobbsiffrorna ser sämre ut och således tillfördes tre miljarder kronor extra för att lindra effekterna för dem som får fortsätta vänta på sin chans till ett jobb. Det är mycket pengar, men inte så mycket att det äventyrar det finanspolitiska ramverket. Ett budgetunderskott på 1-2 procent kan Sverige tåla i väntan på den ekonomiska återhämtningen i Europa och USA.
Socialdemokraterna har två finanspolitiska talespersoner, Magdalena Andersson i partiet och Fredrik Olovsson i S-riksdagsgruppen. Den förra ville i höstas ställa finansministern till svars för en expansiv budget hon kallade ansvarslös. Enligt den senare är det obegripligt att man nu inte satsar ännu mycket mer, att man ”låter ungdomarna vänta på åtgärder”. Så länge de inte pratat ihop sig blir det svårt att tillfredsställa båda.
I brist på konkreta budgetposter att lyfta fram handlar diskussionen kring vårbudgeten mycket om de ekonomiska bedömningarna. Återhämtningen går ”trögt” och det finns ”risk för frostnätter” även framöver, påpekar Anders Borg (M), och hänvisar till den fortsatta krisen. Det är en halvsanning då Sveriges handel med till exempel Tyskland och USA, där läget ljusnar månad för månad, vida överstiger den med Sydeuropa.
Oppositionen står för en annan halvsanning då man hänvisar till en långt högre ungdomsarbetslöshet än i till exempel Österrike. Men olika system gör det svårt att jämföra arbetslöshetssiffror, det går inte ens att jämföra Sverige i dag med Sverige för 15 år sedan utan att hamna snett. Det påstås att 157 000 svenskar mellan 15 och 24 år saknar vettig sysselsättning – men många av dem bor faktiskt hemma och går i skolan.
Mitt bland alla halvsanningar finns några sanningar som nästa års valrörelse borde handla om, och de hör delvis ihop. Utvecklingsländernas framfart gör att västländer inte längre bara kan ”vänta på att det vänder”. Att konkurrensen har skärpts är också en förklaring till den tröga återhämtningen i Europa. Svenska företag behöver bättre villkor och en mindre stelbent arbetsmarknad. Och de behöver fler välutbildade, fler att välja på när de ska anställa.
Sverige har till skillnad från de flesta andra chansen att ta upp kampen med utmanarna. Höstbudgeten blir alliansregeringens sista chans att med ett stort jobbpaket sätta stopp för den defensiva strategin att skylla på krisen. Och den inrikespolitiska konkurrensen är inte värre än att belöningen kan bli en mandatperiod till.