Premiärminister David Cameron är en sympatisk och internationellt inriktad person som måste hantera ett parti och en opinion som ibland är påfrestande nationalistiska. Den brittiska nationalkänslan kretsar till stor del kring tilltalande värden som demokrati och personlig frihet, men den räcker inte som vägledning för hur Storbritannien ska förhålla sig till EU.
I sitt flera gånger uppskjutna tal om Europapolitiken i går försökte David Cameron både precisera sin syn på Storbritanniens framtida förhållande till EU och lugna sitt alltmer Europaskeptiska konservativa parti. Storbritannien ska inom ramen för fortsatt medlemskap förhandla fram nya villkor som skapar något lösare samarbetsformer och detta nya avtal ska sedan underkastas väljarna i en folkomröstning någon gång efter 2015 – allt givetvis förutsatt att Cameron då fortfarande är premiärminister.
Förmodligen väntar sig Cameron att övriga EU-länder, i praktiken Tyskland, ska gå med på någon form av eftergifter för att göra det möjligt för honom att vinna en folkomröstning under nästa mandatperiod. Kanske räknar han rätt. Men det finns inga garantier och det är oklart vilka undantag för Storbritannien som skulle kunna bli så substantiella att Cameron verkligen kan hävda att villkoren förändrats i brittisk favör. Storbritannien står ju redan utanför euron och utanför Schengensamarbetet och vill inte lämna den inre marknaden.
Det tänkta nya avtalet är därmed av allt att döma tänkt som en kuliss som ska tillåta Cameron att få tyst på utträdeskraven. Men om det också framstår på det sättet så ökar risken att folkomröstningen i stället kommer att handla om andra saker, nämligen om regeringen som sådan, om ekonomin eller om förtroendet för premiärministern själv. Att många väljare i folkomröstningar om EU röstar efter andra frågor än dem som verkligen ställs är närmast regel.
Cameron tar alltså en mycket stor risk. Men genom att den ena efter den andra av hans närmaste företrädare som partiledare underlåtit att konfrontera EU-motståndet inom det egna partiet så var detta vågspel till sist kanske det enda som återstod. Hans regering kan spricka – koalitionspartnern Liberaldemokraterna har alltid varit Storbritanniens mest Europaorienterade parti – och dessutom kompliceras frågan av den folkomröstning om självständighet för Skottland som lär komma före folkomröstningen om EU. Och skulle det bli nej till fortsatt EU-medlemskap så vidtar en exceptionellt komplicerad process för att verkställa utträdet med så lite skada som möjligt för ekonomin och Storbritanniens ställning i världen.
Kanske är Camerons bästa hopp att en majoritet av väljarna ryggar tillbaka inför de konsekvenser som ett utträde skulle föra med sig. Känsla för sunt förnuft brukar också vara en del i den brittiska identiteten.