Det var oväntat — inte att hon skulle avgå, men att det sker så snart. Det ger nästa partiledare ett extra år att förbereda sig inför valet 2014, vilket lär vara värdefullt.
Men det ger också ont om tid att avgöra vem det blir. Det är ingen hemlighet att en gruppering kring ungdomsförbundet CUF vill se Annie Johansson som ny C-ledare. Det tycks klart att även IT- och regionminister Anna-Karin Hatt är intresserad av partiledarskapet, och att Hatt är Olofssons egen favorit till posten.
Under gårdagens presskonferens ville Olofsson inte kommentera den saken: ”Jag tänker inte lägga mig i, över huvud taget, vem som ska bli min efterträdare.” Å andra sidan hade hon just sagt att hon funderat länge över det lämpliga ögonblicket för sin avgång och jämförde med en stafettlöpare i överlämningsögonblicket: ”Släpper man för tidigt så finns det ingen där som kan ta emot.”
Det för onekligen tankarna till just Anna-Karin Hatt, som förra året utsågs till minister och därmed hamnade i centrum för efterträdandespekulationerna. Å andra sidan finns också andra kandidater: exempelvis Eskil Erlandsson framstår som Centerpartiets ankare i bondeförbundseran snarare än som ett framtidslöfte, men det är kanske just det som går hem ute i partilandet.
Saken lär klarna under de närmaste månaderna. Till dess återstår att tacka Maud Olofsson för en viktig, ofta underskattad, politisk gärning. Även om det lär dröja innan Centerpartiets gröna liberalism slagit rot i medlemsmyllan, är det i mycket hög grad Olofssons förtjänst att partiet hunnit så långt som det gjort. Hennes fokus på flit, företagande och eget ekonomiskt ansvar var ett sätt att förena det liberala budskapet med Centerpartiets traditioner.
Olofsson har förvandlat ett oskarpt parti som flöt fram och tillbaka i mittenpolitiken till en tydligt borgerlig rörelse med allt liberalare profil. Det är svårt att tänka sig att Alliansen skulle ha fungerat så väl som den gjort, om inte Olofsson hunnit vrida Centern i rätt riktning först.
Återstår nu att se om efterträdaren klarar att förvalta det olofssonska arvet, och fullfölja hennes ännu ofullbordade liberala ambition.