Ingen kan påstå att Centerns valberedning presenterade någon överraskning i går. Annie Lööf har under de veckor som de tre partiledarkandidaternas kampanjer pågått visat sig ha betydligt större stöd bland medlemmarna än motkandidaterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson.
Partifolket har alldeles uppenbart prioriterat förmåga att dra till sig uppmärksamhet och vinna väljare. Annie Lööf har vunnit personval i sin valkrets i Småland och har i flera år betraktats som partiets mest lovande yngre talang. När partiet nu hänger på fyraprocentsstrecket är det mycket begripligt att hennes egenskaper är de som lockar mest. De två motkandidaterna föreslås, ganskas självklart, som förste och andre vice ordförande.
I detta ligger också att man bör akta sig för att läsa in alltför tydliga politiska signaler i Lööfs övertag över konkurrenterna. Hon förknippas starkt med den så kallade Stureplanscentern – en gruppering som har ganska lite att göra med partiets traditionella väljargrupper och värderingsmönster - och har länge omhuldats av den typ av opinionsbildare som tror att alla viktiga frågor handlar om sänkta skatter och färre regleringar.
De som föredragit Anna-Karin Hatt har gång på gång upprepat att hon står för en ”varm och grön socialliberalism” – i underförstådd kontrast till de uppfattningar som Lööf förknippas med. Men kampanjen har inte tagit skruv. Ett skäl är förstås att någon riktig beskrivning av vad som i sak skulle skilja Hatt från Lööf inte har presenterats. Det finns naturligtvis heller ingen motsättning mellan att vara socialt engagerad och ”grön” och att ifrågasätta höga skatter och statlig detaljstyrning – vill man kalla sig socialliberal så bör man följa båda dessa linjer.
I brist på stora och bevisbara skillnader i åsiktsprofilen så har partifolkets majoritet alltså föredragit den kandidat som framstår som mest slagkraftig. Lööf har också haft förstånd nog att tona ned inslag i sin profil som väckt frågor. Allt talar för att hon som partiledare kommer att vara noga med att uppträda så att också de som varit skeptiska ska känna sig hemma i partiet.
När Annie Lööf väl är vald är det också rimligt att hon tar plats i regeringen – miljöministerposten tycks naturlig. Hon har själv drivit miljöfrågor. Centern behöver höja sin profil i förhållande till Miljöpartiet och det är svårt för en ny partiledare att ta över Maud Olofssons ganska otacksamma uppdrag som näringsminister.
För regeringen som helhet betyder en ny partiledare med ambitionen att stärka sitt partis ställning nya interna relationer. Det kan leda till spänningar - Moderaterna prioriterar försiktighet och stabilitet och tenderar allt mer att se sitt eget parti som ”statsbärande” nästan på samma sätt som Socialdemokraterna har gjort. Annie Lööf lär ha helt andra ambitioner. Och om alliansen ska bestå och kunna bli omvald 2014 så räcker det inte med bara ansvarstagande.