Hos centern vilar inga ledsamheter. Det är ett parti med ordentlig vind i seglen som varit samlat i Västerås för att staka ut partiets framtid. Efter en uppskattad och framgångsrik EU-valrörelse med stigande opinionssiffror som följd är självförtroendet på topp.
Det är helt i sin ordning. Partiet har framgångsrikt lyckats positionera sig som ett socialliberalt mittenparti. Förbi är tiden på nittiotalet när Olof Johansson talade om ekohumanism och gjorde upp med socialdemokraterna. Sedan Maud Olofsson tog över ordförandeklubban har hon aldrig tvekat om att Sverige behöver maktskifte och en borgerlig regering.
Efter den nyss avslutade stämman finns ingen anledning att tro att partiet inom en snar framtid skulle avvika från dagens linje. Föga överraskande fick Maud Olofsson förnyat förtroende när hon enhälligt omvaldes av ombuden. Efter en något svajig inledning som partiledare har hon betytt mycket för partiets omdefiniering och nya framtoning. Hennes ständiga entusiasm och engagemang har smittat av sig på ett tidigare uppgivet och trött parti.
Det kan bli trångt i den politiska mitten med ett centerparti som både i ord och handling gör klart att de vill betraktas som gröna socialliberaler. Uppmärksamheten och den nya framtoningen borde kanske väcka oro hos kollegerna i folkpartiet, eller åtminstone fungera som en väckarklocka. För medan centerpartiet verkar göra allt rätt är folkpartiet svårt att känna igen för många väljare.
Inte minst i frågan om övergångsregler var det Maud Olofsson som intog den självklara liberala hållning som nog många hade väntat sig av Lars Leijonborg.
Centern är emellertid fortfarande långt från att bli ett folkpartistiskt tvillingparti. För mitt i all förändring är sig mycket likt. Det hårdnackade kärnkraftsmotståndet består och trots den nya federalistiska hållningen lämnar Europapolitiken en hel del i övrigt att önska.
Partiet har inte tagit avstånd från CAP - det jordbruksstöd som håller europeiska bönder under armarna på bekostnad av tredje världens fattiga bönder. Vid förra årets folkomröstning positionerade man sig i nej-lägret tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet.
Partiets fortsatta utveckling är långt ifrån glasklar. Så länge partiets opinionsmässiga medvind håller i sig kommer säkert centerlandet att sluta upp bakom den nya linjen, men vad händer den dagen partisympatierna vänder nedåt. Kommer partiledningen att kunna stå på sig eller blir det en återgång till det gamla?