Själv konstaterar hon att hon tänker sitta kvar så länge det är roligt och så länge medlemmarna har förtroende för henne. Ett bra och diplomatiskt svar, men risken är ju att både det roliga och förtroendet tar slut förr än man anar.
I första ledet bland de tänkbara efterträdarna står den ekonomiska talespersonen Annie Johansson. Hon är en lysande ung stjärna inom partiet, men företräder samtidigt den stenhårt marknadsliberala högerfalang som vuxit fram inom ungdomsförbundet CUF.
En trolig rival om posten är region- och IT-minister Anna-Karin Hatt, som i en manifestmässig artikel på DN Debatt (4/4) förklarat att Centerpartiet behöver en ”varm och grön socialliberalism” snarare än en ”rå och kall marknadsliberalism”. Höger mot vänster, alltså — och så Maud Olofsson själv, som inte vill avgå, än. Det kan bli spännande, men fokuset på partiledarfrågan riskerar att missa partiets mest grundläggande problem.
Ända sedan bonderörelsen krympte under fyraprocentsspärren har Centerpartiet irrat runt i jakten på en ny partiidentitet. Hittills har man valt och förkastat den obegripliga ”ekohumanismen”, den däremot rätt lovande idén om en ”borgerlig vänster”, och så slutligen dagens energiska företagarliberalism för ”ivriga bävrar”. Men Centern har förblivit ett åldrande, roderlöst landsbygdsparti trots sin liberala ledning.
Partiets problem är alltså inte främst att det har fel företrädare, utan att det har för få väljare — bara 3,5 procent enligt senaste Skopmätningen. Bondebasen är borta, de unga gröna liberalerna har gått till MP, och även om det finns gott om förbittrade folkpartister, är det få av dem som vill dela parti med Eskil Erlandsson och bondelobbyn.
På kort sikt måste Centern finna ett sätt att klamra sig kvar över 4 procent, kosta vad det kosta vill (och det kan mycket väl komma att kosta ett valtekniskt samarbete med FP). På något längre sikt återstår den verkliga uppgiften: att se till att Centerpartiets liberalism, en annars vacker planta, lyckas slå rötter ända ner i medlemsmyllan.