Venezuelas president Hugo Chavez har både populistiska och auktoritära drag, men han är ingen diktator. Hade han varit det så hade han aldrig tillåtit oppositionsalliansen MUD att beröva honom den majoritet på mer än två tredjedelar av parlamentets platser som han hittills har haft.
MUD har ingen självklar ledare och inget ideologiskt sammanhängande program. Valalliansen är helt enkelt ett resultat av att alla politiska krafter som tröttnat på Chavez insett poängen med samarbete - i kontrast till valbojkotten 2005 som bara ledde till att Chavez fick total kontroll över parlamentet och näst intill fria händer. Här finns alltså både representanter för landets gamla politiska elit och personer som tidigare stött presidentens politik.
Föreställningarna om Venezuela som ett på en gång demokratiskt och socialistiskt föredöme i Latinamerika har flagnat kraftigt de senaste åren. Presidentens engagemang för att förbättra livsvillkoren för landets fattiga är värda sympati och beröm, men sociala reformer förutsätter till sist också ekonomisk utveckling. Chavez har kunnat använda landets stora oljeinkomster för olika sociala projekt, men den ekonomiska basen har knappast breddats och när svårigheterna börjat hopa sig har han svarat med populisters klassiska metoder: förbjuda prishöjningar, konfiskera företag och annat i samma stil.
Ännu en reaktion har varit att koppla den politiska maktutövningen ännu starkare till Chavez egen person. Han kan numera väljas om hur många gånger som helst, mediernas frihet har minskat och valda oppositionspolitiker på lokal nivå har trakasserats. Mönstret från den latinamerikanska ”caudillo-traditionen” går igen.
Men valet hölls alltså i god ordning och med deltagande av två tredjedelar av de röstberättigade. Chavez hade dock i förväg sett till att landsbygdsvalkretsarna, där stödet för honom själv är starkast, skulle överrepresenteras, vilket möjligen räddade majoriteten i parlamentet åt hans socialistallians, PSUV. Oppositionen hävdar att man i verkligheten vann en majoritet av rösterna.
Om det är sant och missnöjet med det ekonomiska läget består så kan Chavez mycket väl förlora nästa presidentval. Allt förutsatt att oppositionen håller ihop och att en trovärdig ledare som har förståelse för de sociala reformbehoven kan träda fram.
Hur uppträder Chavez om han ställs inför en trovärdig utmanare som inte kan utmålas som försvarare av gamla ekonomiska privilegier? Det vet ingen med säkerhet.
Man kan rentav tänka sig att det väl genomförda valet och oppositionens nya möjlighet att påverka politiken kan leda till en sorts nationell försoning. Men det är lika tänkbart att de politiska motsättningarna skärps ytterligare, när Chavez inser att han faktiskt skulle kunna röstas bort 2012.