Huntingtons idé var att den gamla motsättningen mellan kommunismen och demokratierna i väst håller på att ersättas av en konflikt mellan sju eller åtta olika "civilisationer" som i huvudsak definierades med hänvisning till religionen. Inom var och en av dessa skulle det finnas så särpräglade föreställningar om människan och Gud, den enskilde och kollektivet, medborgaren och staten och mellan barn och föräldrar att några gemensamma värderingar över huvud taget inte kan formuleras. Följden måste bli konfrontation.
Huntingtons tes tycks fylla ett slags terapeutiskt behov hos en del politiker och journalister som vill kunna beskriva världen i termer av enkla och lättfattliga motsättningar. Samtidigt tilltalar den en viss typ av intellektuella som gärna vill framstå som mer realistiska än andra och som tilltalas av att Huntington tycks kunna förena tankar och resonemang från många olika forskningsområden till en slagkraftig helhet.
Men tankemodellen är förenklad, förledande och farlig. Världen kan inte delas in på det behändiga sätt som Huntington gör — Indien har t ex världens tredje största muslimska befolkning och utmärks snarare av sin religiösa mångfald än av att hinduismen skulle genomsyra hela samhället. I frågor som gäller homosexualitet, abort och kvinnans frigörelse är kristna fundamentalister och islamiska fundamentalister rörande överens.
De "västerländska" värden som Huntington hyllar — individualism, tolerans, förnuftstro etc — har utvecklats i kamp mot den "västerländska" kristendomens anspråk på att besitta alla livets sanningar. De är uttryck för en global idéutveckling där avgörande bidrag också kommit från islams värld, och från Indien och Kina, samtidigt som dessa civilisationer i hög grad befruktat varandra, både när det gäller religion och på andra områden. För den som inte är klar över sådana sammanhang kan en nyutkommen bok rekommenderas: filosofen och ekonomipristagaren Amartya Sens essäsamling The Argumentative Indian (New York 2005).
Det är också orimligt att beskriva olika kulturområden som enhetliga och oföränderliga och att definiera alla människor utifrån en sådan förmodat oföränderlig religiös eller kulturell identitet. En och samma person kan, som Amartya Sen ironiskt påpekar, vara t ex indier, kristen, fransk medborgare, bosatt i USA, kvinna, poet, vegetarian och fågelskådare — allt på samma gång. Alla dessa grupptillhörigheter — och några till — bidrar till personens identitet och har olika betydelse beroende på sammanhanget.
På samma sätt är vår identitet inte något på förhand givet som vi "upptäcker" när vi insett vilken grupp vi egentligen tillhör, utan något som vi, åtminstone delvis, aktivt väljer själva. Den som bor i Sverige men har sina rötter i Finland måste själv bestämma vilket lag han eller hon ska hålla på när det är landskamp i ishockey. Visst kan uppväxtmiljö, religion och traditioner påverka vilka praktiska valmöjligheter som står till buds, men vi kan ändå själva ta ställning till vilken betydelse sådana faktorer ska ha just för oss, jämfört med andra faktorer som kan tillkomma senare.
Huntingtons tes är i själva verket bara en variant av den sorts identitetstänkande som brett ut sig i många sammanhang de senaste tio eller tjugo åren och som i sista hand utesluter meningsfull kommunikation, politiskt meningsutbyte och personlig utveckling utöver de snäva ramar som kulturen, könet, religionen eller något annat antas definiera.
Tror man på Huntington så utesluter man i verkligheten möjligheten att civilisationer kan utvecklas och befruktas av varandra — trots att detta bevisligen har skett under tusentals år. I förlängningen utesluter man också möjligheten att enskilda människor kan utvecklas under intryck av nya erfarenheter. Allt är givet på förhand och det enda vi kan göra inför mötet med andra, med annan bakgrund, är att försvara eller isolera oss.
Individuella muslimer, i Europa likaväl som i Mellanöstern, reagerar olika på teckningarna i Jyllands-Posten och på debatten om publiceringen. Detsamma gäller individuella icke-muslimer, i Danmark likaväl som på andra håll. Respekt för minoriteter och för religiösa känslor och respekt för tryckfriheten och rätten att vara respektlös utesluter inte varandra — den avvägning som måste göras är ibland svår, men inte svårare än den som redan görs i till exempel den svenska lagen om hets mot folkgrupp. I båda fallen handlar det om universella värden som har fiender och anhängare i alla delar av världen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör