Civilkurage är en sak - dumhet en annan
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Som exempel ges att det är skillnad på en trakasserande skinnskalle i en tunnelbanevagn där 20 hockeyspelare åker, och en tunnelbanevagn fylld med 20 skinnskallar och resten kvinnor och barn. Det vore inte juste att bestraffa någon för brott mot Lex Stålmannen i det läget menar man, och därför är inte lagen genomförbar.
Jag stör mig rätt ordentligt på det exemplet, eftersom hela diskussionen om civilkurage grumlas av detta och liknande resonemang. Ingen kommer att åtala lille Emil, tant Agda eller trebarnsmamman Gulletussan för att de inte gett sig i handgripligheter med ett gäng skinnskallar. Civilkurage är en sak, dumhet en annan. Det krävs ingen sofistikerad proportionalitetsanalys för att med sunt förnuft inse sina begränsningar, även under en legal skyldighet att hjälpa en annan i nöd. Idén att vi alla har ett medborgerligt ansvar för varandra är ju ingalunda kontroversiell, ändå är frågan het. Det finns också feghet och passivitet av andra anledningar.
Det borde finnas långt fler exempel där en skyldighet att hjälpa en annan kan göra nytta. Att ringa en ambulans när olyckan är framme eller att ge första hjälpen på främlingar. Alliansen är i min mening inne på helt rätt spår även om debatten stundvis blivit ganska cynisk. "Lex Stålmannen" finns exempelvis i Tyskland redan, och mig veterligen är det tyska folket inte mer hjältemodigt än något annat folk. Varför måste vi med näbbar och klor debattera för rätten att få vända andra kinden till?
Jag tror att en svensk civilkuragelag behövs och är viktig för den medborgerliga moralen. Nöden har många ansikten. Kanske vågar vi krossa rutan i den bil där ett barn sitter fånget i gassande sol, för att stressade pappa eller mamma "bara" ska in på stormarknaden för att köpa bröd. Om vi är 20 personer på en buss så slipper kanske en ensam tjej längst bak skrika sig hes under pågående våldtäkt medan vi stirrar framåt och höjer volymen på Ipoden.
Nu tror jag inte för en sekund att blott en lag räcker för att varenda ynkrygg utan tillstymmelse till civilkurage ska sadla om för att bli kvarterets egna maskerade hjälte, men det handlar som sagt om att skicka en moralisk signal.
De allra flesta av oss försvarar oss instinktivt och säger " nej, jag skulle minsann ingripa om det krävdes", och det är förstås bra. Det är för de "andra" vi behöver en civilkuragelag.