Cynism bakom irakisk framgång
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är en optimism, eller propagandism, som för det mesta känts svår att motivera. När valen hålls under ockupation, präglade av mygel och bojkotter, och resulterar i ett parlament riggat för inbördeskrig, med sunniter på sunnimuslimska listor, shiiter på shiamuslimska och kurder på kurdiska - är det verkligen något att fira?
Men den här gången, vid valen 7 mars, fanns konkreta bevis för framstegen, bättre än några lila fingeravtryck: vallokalerna övervakades av irakiska soldater, i stället för amerikanska. Bombattacker kostade visserligen åtskilliga människoliv, men röstningen rullade på som förväntat, och ett bättre bevis för att Irak börjar fungera som stat igen är svårt att föreställa sig.
Därmed inte sagt att Irak är, eller inom överskådlig framtid lär bli, någon demokrati. Det är ett sönderslaget land, där en femtedel av befolkningen har drivits på flykt sedan 2003, och där konflikterna fortfarande kan blossa upp vilket ögonblick som helst. På marken är det islamistiska grupper, etniska miliser och krigsherrar som dominerar sina egna områden.
Men även om Irak inte är en demokratisk stat i någon rimlig mening, så är det numera återigen en stat - eller tycks på väg att bli det, sedan USA hårdhänt men effektivt etablerat en bräcklig balans mellan de många rivaliserande grupperna, och börjat återuppbygga en självständig centralregering.
Det är i mångt och mycket en seger för det skifte i Vita husets Irakpolitik som inleddes redan under Bush, sedan de neokonservativa fantasierna om en militärledd snabbdemokratisering visat sig leda till katastrof. En hårdkokt realism tog över rodret, och man konstaterade att det inte gick att laga ett land som Irak om man vägrade bli skitig om händerna.
I stället för att jaga före detta baathister, började USA leta efter ett sätt att få in dem i regeringen, och i stället för att försöka krossa upproret i västra Irak militärt köpte man över stamschejkerna med mutor och regeringsjobb och anställde deras underhuggare som säkerhetsvakter. Systerrörelser till palestinska Hamas och libanesiska Hizbollah (som betraktas som oberörbara extremister i Israelkonfliktens kontext) har i Irak omfamnats varmt och bjudits på politiskt och militärt stöd som tack för sitt deltagande i valen.
Samma principer gäller också i konflikten i Afghanistan, där USA sedan flera år söker med ljus och lykta efter ett sätt att få in talibanfraktioner i den afghanska regeringen. På så vis hoppas man
kunna isolera de oförsonligaste delarna av upprorsrörelsen - al-Qaida & co - och bygga en bred konsensus som stabiliserar landet. Cyniskt, och framför allt svårt, men vad vore alternativet?
Man önskar att den insikten kunde sprida sig till fler av regionens konflikter: att politiken är det möjligas konst, inte en arena för ideologisk självrättfärdighet och politisk beröringsskräck.