En rad nya uppgifter om svensk anpasslighet i andra världskrigets skugga har kommit fram i den delredovisning av Vetenskapsrådets forskningsprogram om Sverige, nazismen och kommunismen som lades fram i veckan. Flera uppgifter är chockerande också för den som insett att bilden av enig svensk vakthållning kring humanitet och anständighet under krigsåren inte har mycket med sanningen att göra.
Bronislaw Mühl är i dag 68 år gammal. Hans pappa var tysk och hans mamma var svensk judinna. De gifte sig i England 1937 men äktenskapet var olagligt i Tyskland eftersom "ariska" tyskar enligt Nürnberglagarna inte fick gifta sig med judar. En tysk domstol förklarade äktenskapet upplöst och en svensk domstol fann för gott att göra likadant 1940.
Sverige hade skrivit på en konvention som sade att hemlandets lagar skulle gälla för utlänningar som gifte sig i Sverige. I enlighet med detta uppmanades präster i Svenska kyrkan att tillämpa tyska lagar för att förhindra att någon tysk i Sverige gifte sig med en jude. 430 par fick skriva på en s k "arierförsäkran".
Men alla föll inte till föga. Prästen i Kolbäck vägrade att upplösa äktenskapet mellan Alfred och Liselotte Rapp, trots tyska påtryckningar och trots att paret stämdes inför häradsrätten för brott mot raslagarna. Alfred var jude, Liselotte var arier.
De två fallen var inte unika. Tyska raslagar tillämpades i Sverige från 1937 och framåt, trots att det hade gått utmärkt för svenska myndigheter att låta bli. Den konvention som Sverige skrivit på var från 1902, då ingen drömde om lagstiftning liknande den som Tyskland införde efter nazisternas maktövertagande. Sverige hade kunnat göra som Nederländerna som (före den tyska ockupationen) konstaterade att landet inte gjorde någon skillnad på "arier" och "icke-arier".
Vad hade hänt om vi också uppmanats att rensa ut "judiska" böcker från biblioteken eller utestänga judar från universiteten? Det vet vi inte. Kraven ställdes aldrig men de hade kunnat ställas.
Undfallenhet och överdriven tjänstvillighet är de ord som oftast används för att beskriva beteenden av detta slag. Den psykologiska bakgrunden varierar. En del vill visa sig duktiga och samla poäng inför någon som har makt och kanske kommer att få ännu mera makt. En del tycker att det är värre för självkänslan att tvingas ge efter än att självmant anpassa sig. Somliga är rädda för att skapa dålig stämning genom att hävda en egen åsikt.
Alla sådana förklaringar utgår dock från att de som gick nazisterna till mötes i första hand var offer för ett yttre tryck. Men sanningen är naturligtvis att en del tvärtom var stolta över att kunna "hjälpa till". Det fanns nazianstuckna präster, domare, högre ämbetsmän, företagare och militärer — liksom det fanns vanliga medborgare som antingen oreflekterat höll på Tyskland eller antog att nazisterna säkert hade goda skäl för att göra som de gjorde.
De aktiva nazisterna var få. De intressanta frågorna handlar inte om dem utan om de betydligt fler som hade vaga tysksympatier eller utan närmare funderingar omfattade ett antal fördomar om judar, utlänningar, homosexuella eller andra kategorier, de "sega tankestrukturer" som forskningen kring antisemitismen ofta talar om.
Det som hände på 30- och 40-talen var bl a att gränserna för vad som var accepterat och acceptabelt plötsligt flyttades. Personer som tio år tidigare aldrig hade övervägt att låta fördomar mot t ex judar styra sina beslut fann det plötsligt helt naturligt att rätta sig efter antijudiska propåer utifrån, särskilt som den svenska staten ändå tycktes uppfatta dem som rimliga eller åtminstone juridiskt korrekta.
Vill man lära av historien så bör man bland annat ställa frågan om en sådan plötslig förskjutning av opinioner och handlingsmönster kan inträffa igen. Av en händelse föregicks Vetenskapsrådets rapport av den studie av antisemitiska föreställningar i dagens Sverige som utförts av Forum för Levande historia. Några debattörer, Jan Guillou är en, har hånfullt påstått att rapportens författare målar upp en skräckbild. Det finns ingen aktiv antisemitism i Sverige utanför de troende nazisternas krets.
Det är att medvetet blunda för poängen. Vad skulle hända om gränserna för det acceptabla plötsligt flyttas, till följd av någon dramatisk yttre händelse, om viktiga opinionsbildare legitimerar rasistiska attityder eller om rättssystemet misslyckas med att markera vilka gränser som gäller? Det vet vi inte säkert. Men det enda sättet att förebygga en farlig förskjutning av det som anses acceptabelt är att dra fram riskerna i ljuset.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör