På kort tid har allt detta förändrats. I det franska presidentvalet fick Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon inte ens 7 procent av väljarna. I parlamentsvalet i Nederländerna nyligen reducerades socialdemokratiska PvdA till ett i raden av mindre partier. Opinionssiffrorna för brittiska Labour inför nyvalet i juni är bedrövliga, trots att partiet befinner sig i opposition och ”normalt” borde kunna vinna poäng på missnöje med regeringen.
Å andra sidan förefaller tyska SPD ha fått nytt stöd och ny styrfart efter nomineringen av EU-parlamentets förre talman Martin Schulz som kanslerskandidat. Och de svenska socialdemokraterna är visserligen mycket svagare än förr, men har inte råkat ut för någon total genomklappning av fransk eller holländsk typ.
Alldeles entydigt är inte mönstret och varje land har sina förutsättningar. S-partiernas tillbakagång motsvaras också på flera håll av en motsvarande tillbakagång för de stora konservativa eller kristdemokratiska partierna. Också den traditionella högern i Frankrike förlorade stort i presidentvalet. Båda de stora partierna i Österrike ställdes utanför slutuppgörelsen i presidentvalet förra året, som i stället blev ett val mellan en tidigare partiledare för De gröna och en kandidat från det högerextrema FPÖ.
Båda de traditionella huvudkonkurrenterna drabbas av en leda vid allt vad etablissemang heter och av en utbredd känsla av att de stora partierna har slut på idéer. I stället föredrar väljarna liberaler som står för öppenhet och internationalism, radikala vänsteralternativ med populistiska drag eller högerpopulister.
Det illustrerar tydligt att det gamla socialdemokratiska trolleritricket att kunna förena stora väljargrupper med inbördes mycket olika åsikter inte längre fungerar.
Tankesmedjan Tidens chef, Jesper Bengtsson, har pekat på tre huvudströmningar inom ”vänstern”, som inte längre tycks passa ihop med varandra.
Dels finns ”den breda vänstern” som definierar sig med historien som utgångspunkt och vill framställa sig som garanten för välfärd och trygghet, den som ansvarstagande och skötsamma medborgare utan fara kan rösta på.
Dels finns en kulturradikal vänster med feminism, anti-rasism och mänskliga rättigheter som drivkraft – men också med en förmåga att spåra ur i snäv identitetspolitik som snarare provocerar många som man säger sig vilja nå. Och dels finns en vänster som alltjämt låter sig inspireras av marxistiska analyser, utan att därför vara kommunistisk. Jeremy Corbyns anhängare inom brittiska Labour är en sorts koalition av de två senare grupperna, liksom Jean-Luc Mélenchons anhängare i Frankrike. De svenska socialdemokraterna, liksom tyska SPD, hör snarare till den första gruppen.
När socialister av den första typen tycks sakna idéer så blir riktningar med andra utgångspunkter mer spännande. Men koalitioner av marxister och identitetspolitiska radikaler lockar uppenbarligen inte traditionella arbetarväljare, de som ändå skulle vara ryggraden i det socialdemokratiska partiprojektet. Och många av de medelklassväljare som också ingått i väljarbasen känner sig lika främmande för identitetspolitik eller för vänsteralternativ med marxistisk lutning.
Valresultaten i Nederländerna och Frankrike tycks antyda att det som skulle slå an bäst vore en syn på ekonomi och välfärd som är socialliberal i stället för socialistisk, i kombination med feminism, anti-rasism och öppenhet mot omvärlden. Men då är det knappast längre fråga om socialism utan just om en socialt engagerad liberalism, oavsett partibeteckningar.
På första maj kommer parollerna om enighet att lyftas fram igen. Men går tricket från efterkrigstidens decennier att upprepa? Det är svårt att tro. Förmodligen är det till sist nödvändigt för socialdemokrater i alla länder att släppa tanken på det egna partiet som politikens självklara medelpunkt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör