Det händer hela tiden i hemmen, på sjukhusen, på torgen, på krigsskådeplatserna.
Men nu är det här, på vägen mellan Uppsala och den Norduppländska kusten, som två bussar kolliderar och kör av vägen.
Skogen är tyst, ropen från de skadade och skrämda har svarta konturer.
Ännu är de sörjande ovetande om att världen har blivit en kuliss runt det mest fruktansvärda, det som är värt att frukta, som vi alla fåfängt kämpar för att slippa eller åtminstone skjuta framför oss.
Såret i hjärtat. Smärtan som saknar ord, hur många ord vi än omger den med.
Strax når den in i hemmen, landar på köksbordet och i soffan. Strax stiger den in i fikarummet.
Det är nu som nyss blir ett ord att knyta näven kring, att tugga på, att spotta ut och torka av och gömma längst in i skrivbordslådan. Nyss. Då. Ännu.
Men nu. Är allt annorlunda.
Räddningstjänsten, sjukvården, kristeamen och kyrkorna arbetar för att ge de drabbade stöd.
I de drabbade - skadade och anhöriga - arbetar den kraft de inte tror att de har, och kanske inte vill ha, för att rädda kropp och själ till liv.
Det sker varje dag, varje minut, över hela världen. Men är ändå unikt för var och en.
Behovet att dela smärtan, att sörja tillsammans uttrycks bättre i handling än i ord. Att sitta bredvid. Att ta hand om det praktiska. Att finnas där.
Men sen. Och på avstånd. Där man berörs utan att vara nära inblandad. Där och då händer det att en konstnär viger ett verk åt att gestalta smärtan och medkänslan. Få lyckas.
En tillfrågad konstvetare nämner Isenheimaltaret av Mattias Grünewald. Där är färgen bärare av smärtan. På djupet handlar det om deltagandet, hur man tar på sig lidandet. Det är från 1500-talet men relevant också i vår tid, säger konstvetaren.
Men till slut är det kanske ett foto av en droppe som just släppt sitt fäste på en gren, som berättar om det som hänt.
Inom musiken finns en särskild genre: rekviem, själamässor och dödsmässor, där smärta och sorg gestaltas tidlöst och långt bort från ordens tafflighet, även om ord också finns med där. Verdis Requiem, Bachs H-mollmässa, Mozarts Requiem, bara för att nämna några verk, som har kunnat härbärgera människors sorg och plåga i århundraden.
Det skrivna ordet handlar ofta om just smärta, sorg, förlust. Katastrofer och tragedier får människor att skriva om det självupplevda både för skrivbordslådan och för publicering. Etablerade författare skriver romaner, diktsamlingar, filmmanuskript...
Till slut är det kanske bara några enstaka rader ur en psalm eller en dikt som ger, om inte tröst, så i alla fall sällskap i den pinande sorgen. Som till exempel psalm 520 "... Du ser att jag inte orkar / förtvivla och hoppas mer..." för den som tror.
Eller kanske Gunnar Ekelöfs dikt om smärtan, fysisk eller själslig, som börjar och slutar: "Detta skall du veta: / Värken vill ha sällskap / Smärtan vill inte vara ensam / Därför skall du inte gå till sängs / Du skall inte lägga dig till rätta / om du ens kan det / ...du skall förströ den / ända till den gråa morgonen".
Till slut, när tid har gått, så småningom är det kanske tystnaden i en tom kyrka, värmen i någons famn eller den ensamma stunden i naturen en tidig morgon,som klarar att varsamt ta emot den enskilda människans oerhörda smärta, när någon man älskar har ryckts bort.
Lena Köster Kulturreporter och författare