När sångaren Mikael Wiehe, känd vänstersympatisör, i SVT:s underhållningsprogram Allsång på Skansen tillägnar sitt nummer ”de ut-för-säk-rade”, och river ned en del applåder, har den viktiga frågan om sjukförsäkringen hamnat exakt där oppositionen vill ha den. Tystnad. Så när som på några slängar åt regeringen, om utförsäkring eller stupstock.
Det är naturligt att valrörelsen i första hand handlar om jobben och ekonomin, och om utrymmet för välfärd. Så ska det vara. Men att sjukförsäkringen tycks vara helt avförd från agendan är inte rimligt. En robust och långsiktig sjukförsäkring är av yppersta vikt och det finns två olika förslag om hur det ska gå till.
För bara ett drygt halvår sedan var tonläget så högt uppskruvat att debatten överskuggade allt annat. Nu är det tyst och ansvaret för detta får delas av regering och opposition. Men det är bara den ena sidan som har något att vinna på ordningen.
Egentligen finns det en bred enighet om hur sjukskrivningarna ska bekämpas, vilket också gjorts med framgång sedan 2004–2005. Lärdomarna från tidigare var bland annat att man blir sjuk av att vara sjukskriven. Tidiga insatser krävs, liksom ökat samarbete mellan arbetsgivare, läkare och myndigheter. Den insikten präglar sedan en tid också alla politiska förslag.
Skiljelinjen går i synen på behovet av en tidsgräns. Regeringen införde en sådan på 550 dagar. Efter berättigad oro från svårt sjuka stod det också i höstas klart att gränsen inte skulle omfatta alla. Stödet för att införandet var ändå starkt. Socialförsäkringsutredningen under förre S-ministern Anna Hedborg har förordat en sådan, liksom LO i en rapport från 2007.
I efterhand har också Försäkringskassan gett regeringen rätt. Tidsgränsen är nödvändig för att sätta press på arbetsgivaren. Handläggningen har också förbättrats avsevärt när Arbetsförmedlingen tagit över ansvaret. Färre hamnar mellan stolarna, fler får jobb eller utbildning. Överdirektören Stig Orustfjord fruktar tidsgränsen så till den grad att han hävdar att det skulle ta tio år att hamna på rätt köl igen vid ett återinförande.
Men oppositionen har ju lovat att tidsgränsen (stupstocken kallad) ska bort till varje pris. Vid en valseger ska sjukförsäkringen utredas igen och kanske blir det en tidsgräns trots allt, eftersom alla förordar detta?
Fram till valet fortsätter Veronica Palm (S-talespersonen som knappt hann sminka av sig mellan tv-framträdandena i januari) att driva kampanj på sin blogg. Men hon lyfts inte fram av sitt parti, det blir inga debattartiklar. Bäst att ligga lågt, resonerar man förståeligt nog.
Men det märkliga är alltså att inte heller något av Allianspartierna tar tag i taktpinnen och ställer det rödgröna förslaget mot väggen. Här finns det verkligen ingenting att vinna på att överlåta till Mikael Wiehe att driva sjukförsäkringsfrågan.