Dags att kapa banden
Jodå, visst vann Allians för Sverige söndagskvällens partiledardebatt i Agenda även om den sifo-mätning som SVT så distans- och omdömeslöst slog på trumman för kvällen igenom är helt värdelös som värdemätare. En undersökning med mindre än 300 svarande säger naturligtvis skvatt intet om svenska folkets uppfattning om partiledarna och debatten.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Mot dem stod de tre i vänsterkartellen — spretande, tomhänta i sak, och med en förströdd statsminister i spetsen som ger ett allt tydligare intryck av att mentalt redan ha avgått.
Inte ens den på förhand för vänster kartellen så retoriskt tacksamma konfrontationen kring ersättningsnivåerna gick egentligen riktigt bra.
Visst försökte statsministern skrämmas med det "hårda och kalla" amerikanska systemet. Visst orerade kommunistledaren Ohly om "skuldbeläggning" av arbetslösa och sjuka.
Men med avsaknaden av andra idéer än ett försvar för eviga bidrag och med ansvaret för facit för de senaste sju åren fanns det inget riktigt bett i motattackerna.
Fredrik Reinfeldt påminde om att många redan lever på den bidragsstandard som motståndarna försöker skrämma med som resultatet av en kommande borgerlig politik.
Så långt så gott. Men när nu frågan om ersättningsnivåerna förefaller att vara hyggligt utklarad är det dags för alliansen att ta itu med nästa knäckfråga, nämligen kärnkraften.
I utfrågningen efter debatten kom en inte minst för centerledaren Maud Olofsson inte särskilt välkommen påminnelse om detta problem.
Sakläget är att den energipolitik som just nu drivs i riket är resultatet av en uppgörelse mellan socialdemokraterna, vänsterpartiet — och centerpartiet. Om det blir en borgerlig regering efter valet 2006, allt annat lika, innebär detta att ett av regeringspartierna skulle ha en separat uppgörelse med två av oppositionspartierna om en av de strategiskt viktigaste politiska framtidsfrågorna. Det skulle ge en utmärkt, och med all säkerhet med stor skamlöshet utnyttjad möjlighet för socialdemokraterna att sticka käppar i hjulet för en ny regering. Det är en ohållbar situation.
Maud Olofsson försvarar sig med att centern övergivit årtalsexcercisen i frågan om avvecklingen av kärnkraften och påpekar att det vore värdefullt med en energipolitik med en bred förankring på bägge sidor om blockgränsen.
Det är bra, inte minst för centern själv, att man övergivit den ohållbara årtalsexcercisen. Men det är naivt att föreställa sig att en detroniserad socialdemokrati — och ännu mindre ett helt ansvarsbefriat vänsterparti — skulle vara redo att föra en konstruktiv och ansvarsfull energipolitik i oppositionsställning, när alternativet är att kunna ställa till med maximalt trassel för en ny regering.
Centern måste ta steget fullt ut och kapa alla band till vänsterkartellen.