Dags att reformera 50-åringen
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men EU:s första 50 år var sannerligen inte någon enkel promenad. Kriserna avlöste varandra, men medlemsländerna knopade sig långsamt fram och till slut blev det i alla fall en union. EU bör betraktas som "en permanent byggarbetsplats", skrev EU-kommissionären Margot Wallström och statsminister Fredrik Reinfeldt i sin gemensamma artikel i Dagens Nyheter i lördags. Någon färdig byggnad blir det aldrig och bör inte heller bli.
Ett stort problem är att unionen inte är populär bland väljarna. Kanske skulle man kunna ändra det genom att öka de nationella parlamentens inflytande. Det förslaget finns med i den förkastade nya författningen, men borde kunna fiskas upp separat. Sannolikt finns det också någon form av samband mellan EU:s bristande popularitet och den ekonomiska utvecklingen och globaliseringen. Om EU-ländernas ekonomi utvecklas bra och globaliseringen visar sig vara en tillgång och inte ett hot, kanske också synen på EU blir mer positiv.
I Sverige har ju den ekonomiska utvecklingen de senaste åren varit mycket god, men arbetslösheten har varit för hög. Nu kommer jobben och då kanske svenskarna blir mer positiva till EU. Tyskland som så länge varit Europas sjuke man har just fått upp farten. Nu är det Frankrike och framför allt Italien som är problemländer. Det gör det svårt att genomföra de nödvändiga reformerna. Eller som Luxemburgs primärminister Juncker uttryckte det: "Vi vet alla vad vi ska göra, det är bara det att vi inte vet hur vi ska bli återvalda när vi har gjort det."
Nödvändiga ekonomiska reformer är inte populära och det tar alltför lång tid innan väljarna upptäcker att resultatet blev bra. Jordbrukspolitiken är ett uppenbart område för reformer. Hit går nästan hälften av EU:s budget. Hittills har Frankrikes president Jacques Chirac stoppat varje antydan till förändring. Men nu avgår han och i maj får Frankrike en ny president.
I Bryssel talar man nu om möjligheten att åternationalisera jordbruket, det vill säga att varje land på egen hand får betala stödet. Det har sedan 2003 lagts om på ett sätt som underlättar en sådan reform. En hel del pengar går till projekt som syftar till utveckling av landsbygden, vilket varje land borde kunna klara. Men går det att uppnå enighet?
En annan stor post i EU:s budget är regional utveckling. Pengarna borde gå till de fattigare länderna i Östeuropa, men så är det inte. En stor del går till exempel till det allt rikare Spanien och till Grekland. Det är naturligtvis fel, men det blir inte lätt att ändra på. Problemet blir ännu mer akut när Bulgarien och Rumänien nu är medlemmar.
Om det alltså finns viss anledning att oroa sig över möjligheterna att reformera EU:s gamla uppgifter ser det ljusare ut när det gäller nya områden. Utrikespolitiken blir alltmer samordnad. Unionen står faktiskt för världens största bistånd till u-länderna. EU har militär utplacerad på en mängd områden i världen. EU:s inflytande i världspolitiken tycks öka, även om medlemsländerna fortfarande är splittrade exempelvis i synen på Ryssland. Energipolitiken och klimatet är däremot nya områden där EU kan spela en viktig roll. Men medlemskap för Turkiet är fortfarande kontroversiellt.
Men man kanske inte ska sucka alltför mycket över splittringen. De europeiska länderna är olika och kommer att så förbli. De har olika politiska kulturer och olika syn på religion och ekonomisk politik. Nationalistiska strömningar tycks ha blivit starkare på senare tid. Något Europas förenta stater lär det inte bli.
Men kanske går det att vända olikheterna till en fördel. Även en skvader eller hybrid, eller vad man nu ska kalla EU:s unika konstruktion, kan åstadkomma mycket, och det är svårt att tänka sig Europas framtid utan EU. Unionen bygger på en vacker dröm som blev verklighet, men om framtiden vet vi inte mycket. Avgörande blir medlemmarnas politiska vilja.