Med femton månader kvar till valet har den politiska debatten i Sverige avstannat. I gårdagens partiledardebatt i riksdagen hettade det till på ytterkanterna, i replikskiften med Jonas Sjöstedt (V) om vinster i välfärden och med Jimmie Åkesson (SD) om invandringspolitiken. I övrigt var det hövligt, hövligt i överkant med tanke på tidpunkten och tillståndet i landet, med fortsatt hög arbetslöshet.
Socialdemokraterna har störst anledning att vara nöjda med stilleståndet. Om opinionssiffrorna håller i sig blir Stefan Löfven statsminister och gruppledaren Mikael Dambergs taktik i går (i riksdagen liksom i tidningen Expressen) var att attackera regeringen på ett övergripande plan, för ökande klyftor och arbetslöshet. Damberg begärde inte ens replik på Annie Lööf (C) och hade ett småputtrigt meningsutbyte med Jan Björklund (FP) som inte ens handlade om skolan.
Syftet är att angripa regeringen på kärnområdet regeringsduglighet. Regeringen har misslyckats, heter det, och det ”går åt fel håll” på en rad områden. Väljarnas slutsats när man reflekterar över sakernas tillstånd ska bli att ”Sverige kan bättre”, hoppas S. Det är samtidigt både lätt och svårt för regeringen att försvara sig mot den taktiken.
Det är lätt eftersom det ännu saknas ett trovärdigt regeringsalternativ. Det blev ännu en gång tydligt i går när den rödgröna trion debatterade energi, jobb, och välfärdsföretagande. Det är också lätt i sak att förklara att det skapats jobb under en rad år av kris i omvärlden och att en förbättring av skolresultaten knappast kan förväntas förrän de många reformerna (de flesta trädde i kraft för två år sedan) har fått sätta sig.
Det svåra är att formulera vad alliansen vill framöver. Efter sju års regeringsinnehav börjar man närma sig läget för Göran Perssons regering 2006, att man går i opposition mot sig själv – ”stolt men inte nöjd”, som Persson uttryckte det. Varje problemformulering, som när Annie Lööf i går talade om trösklarna in på arbetsmarknaden och byråkratin för företagarna, riskerar då att slå tillbaka på en själv: Varför har ni inte gjort något åt saken?
Ännu finns det tid. Det kommer en reforminriktad höstbudget, det kommer valmanifest och andra tillfällen till nystart för alliansen. Men det är oroande att de tre mindre partierna fortsätter i sina respektive spår (skola, företagande och familjepolitik) medan Fredrik Reinfeldt (M) fortsätter med sina attacker mot oppositionen. Tänk om det inte fungerar en gång till, att skrämmas med motståndarens oförmåga till samma ”ordning och reda” som i regeringspolitiken.
Alliansen kan inte fortsätta avvakta. Det finns ingen rödgrön allians, men en socialdemokrati med nytt självförtroende. Till skillnad från valet 2010 vill nu S snarare förbättra än riva upp regeringens politik, och är därmed en betydligt farligare motståndare.