Inte sedan folkmordet i Rwanda har vi sett en sådan hastig ökning av flyktingtalen, sade FN:s flyktingansvarige Antonio Guterres. 6000 människor lämnar just nu Syrien – varje dag. Totalt har närmare två miljoner korsat gränsen och ännu fler är på flykt inne i landet. Var fjärde syrier har tvingats överge sitt hem.
Krisen är extrem, men man ska akta sig så att inte exemplet förvillar mer än det förklarar. Att Guterres talar om just Rwanda är framför allt ett sätt att försöka fästa världens uppmärksamhet på FN:s växande bidragsbehov.
Det gör han rätt i – men Syrien 2013 är ändå inte Rwanda 1994. Där pågår inget organiserat och systematiskt folkmord, även om fasansfulla övergrepp ägt rum på enskilda platser, inklusive massakrer på religiös och etnisk grund. Det som pågår är ett kaotiskt inbördeskrig.
Det är heller inte, hur det än kan låta, lika lätt att stoppa blodsutgjutelsen i Syrien som det var i Rwanda. Folkmördarregimen i Kigali fälldes 1994 av en gerilla under Paul Kagames ledning. Han har sedan dess styrt landet, visserligen diktatoriskt, men åtminstone utan förnyat inbördeskrig eller något återfall i storskaliga etniska massakrer.
I Syrien finns ingen sådan motståndsledning, åtminstone inte ännu. ”Fria syriska armén” har förblivit en politisk paraplybeteckning med mycket lite substans. Den verkliga makten inom upproret är spridd mellan tiotals eller hundratals gerillabefälhavare. Inte ens om Assads trupper upplöstes i ett trollslag någon magisk midnatt, skulle rebellerna vara enade nog att bilda ny regering.
Diktaturen kommer dessutom inte att försvinna, vare sig på magisk eller annan väg. Det är sant att regimen, allt sitt övervåld till trots, nu är för svag för att kunna återerövra hela Syrien – men ändå fortsätter Assad att slåss, utan egentligt hopp om seger.
Orsaken är enkel och tragisk. Nu kämpar de flesta av diktatorns soldater för sin framtid och sina familjer, för att de inte ser några andra alternativ, precis som rebellerna själva.
Så vad återstår? En konflikt som helt enkelt inte är mogen för lösning, utan kommer att fortsätta, kanske i många år. I det läget duger det inte att stirra sig blind på idealiska målsättningar som ändå inte kommer att förverkligas.
Omvärlden måste inse att Syrienkonflikten är här för att stanna.
Det innebär också att våra politiker och medier måste börja tänka i termer av skadebegränsning och minskat lidande, snarare än bara diskutera tänkbara avtal och fredskonferenser.
En av de mest omvälvande effekterna av kriget är just flyktingkrisen, som fortsätter växa. Vi svenskar ska vara stolta över att vi har varit bäst i Europa på att ta emot flyende syrier, flera tusen än så länge.
Men jämför det med Libanon, där flyktingarna nu utgör mer än en femtedel av befolkningen. Eller med Jordanien, där ett nyupprättat läger för syrier genast blev en av landets största städer.
Storbritannien och Frankrike drev för någon månad sedan igenom en ändring av EU:s vapenembargo, för att kunna beväpna den syriska oppositionen. Redan nu kommer uppgifter om att David Camerons regering har övergivit planen, hotad av ett internt Toryuppror och överväldigad av alla praktiska problem.
Medan EU på det viset har tjafsat om vapenleveranser och fredskonferenser har grundläggande frågor om människors överlevnad och staters långsiktiga stabilitet inte fått en bråkdel av den uppmärksamhet de förtjänar, och ännu mindre av de resurser de kräver.
Syriens grannländer måste nu – inte nästa år – få ekonomiskt stöd för att hindra att de kollapsar under flyktingbördan. Regeringarna i dessa stater måste, oavsett vilka demokratiska och andra brister de har, få teknisk och finansiell hjälp med att kontrollera sina gränser. Bara på det viset kan flyktingfrågan regleras och kontrolleras, och in- och utströmningen av vapen och radikala grupper strypas.
En lösning på Syrienkriget ligger troligen långt borta. Men det är vad vi gör i dag, för att stabilisera regionen och lindra flyktingarnas lidande, som avgör vilken chans ett framtida fredsavtal har att lyckas.