Han erbjöd inga kompromisser. ”Moammar al-Gaddafi”, skrek diktatorn, som hela tiden talade om sig själv i tredje person, ”har ingen post att avgå från, som presidenterna har gjort, för han är inte president, han är revolutionens vägvisare!”
När allt var över hälsades Gaddafi av en handfull soldater, man kysste honom på kinderna och han skakade knytnäven i ett segertecken. Sedan klev revolutionens vägvisare in i sin lilla golfbil och puttrade i väg över ett öde torg.
Sällan har en diktator tyckts så isolerad och verklighetsfrånvänd, och sällan har storhetsvansinnet varit så löjeväckande. Men Gaddafis tal var blodigt allvar. Det visade att den libyske ledaren antingen inte förstått sin situation, eller tvärtom förstått den bara alltför väl. Han ger inte upp. Han är beredd att släppa helvetet löst i Libyen. Under flera minuter läste han högt ur den libyska lagboken, med exempel på vad demonstranterna gjort sig skyldiga till, för att efter varje brottsrubricering ryta: Dödsstraff!
Vi bör utgå från att han menar det.
Det är nog just det Carl Bildt gör, när han talar om vikten av stabilitet. Många svenska politiker har tagit lättsinnigt på revolutionens risker, men Bildt gör rätt i att understryka att läget just nu är fruktansvärt farligt.
Däremot möter utrikesministern berättigad kritik för att ha hävdat att det i dagsläget inte handlar ”om att stödja den ena eller den andra” i Libyen, utan om att ta sig ur den omedelbara krisen. Det är att fullkomligt missförstå situationens dynamik. Det är tvärtom just nu vi bör pressa som hårdast för att isolera Gaddafi, och utpeka honom som problemets rot, med uttalanden, sanktioner och påtryckningar.
Diktatorn själv är knappast mottaglig för omvärldens argument, men det är heller inte han som är avsedd publik — det är kretsen runt honom, som fruktar att dras med i fallet. Ju hårdare trycket på Gaddafi blir, desto större är chansen att någon av dem ska försöka lösa problemet inifrån, vilket vore den skonsammaste lösning Libyen kan hoppas på.
Alternativet till Gaddafis fall är inte ett stabilt Libyen. Det är att diktatorn sitter kvar försvagad, mer paranoid och hämndlysten än någonsin, eller ännu värre: ett försök att återerövra landet med våld som leder rakt in i inbördeskriget.
Så länge Gaddafis fall tycks inom räckhåll, måste det vara den väg Europa väljer. Det är inte bara det moraliskt klara, det är också det realpolitiskt rätta.