Dags för homosexuella äktenskap
Första veckan i augusti firas Pridefestivalen i Stockholm och programmet är i år mer omfattande än någonsin. Folkkära artister kommer att trängas med politiker, journalister och nyfikna besökare bland tälten i Tantolunden. Festivalen som en gång framstod som enbart en angelägenhet för homo-, bi- och transpersoner har blivit allt mer av en folkfest och en institution i Sommarstockholm.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Homosexuellas rättigheter har stärkts avsevärt i Sverige de senaste åren. Homo-, bisexuella och transpersoner, eller HBT-personer, inkluderas i dag i lagen om hets mot folkgrupp, vilket inte bara innebär en efterlängtad principiell markering — det är också ett viktigt verktyg i kampen mot de trakasserier och den hets som HBT-personer alltjämt i stor utsträckning utsätts för.
Partnerskapslagen har varit ett viktigt — om än otillräckligt — steg på vägen för att ge samkönade par stärkt juridisk ställning. En annan framgång är de lagändringar som innebär att lesbiska får insemineras och att homosexuella får prövas för adoption på samma villkor som heterosexuella. Därmed har man från samhällets sida markerat att en människas lämplighet som förälder inte avgörs av hans eller hennes sexuella läggning.
Men viktiga politiska frågor återstår ännu. I veckan blev Kanada det fjärde landet i världen att legalisera homosexuella äktenskap efter Nederländerna, Belgien och Spanien. Även Sverige bör nu tillåta äktenskap mellan par av samma kön.
Ett av de främsta hindren mot en könsneutral äktenskapslag har hittills varit frågan om hur staten ska förhålla sig till de religiösa samfund som inte vill viga samkönade par. Många debattörer har krävt att sådana samfund helt enkelt ska fråntas sin vigselrätt.
Men religionsfriheten kräver att staten inte pådyvlar religiösa församlingar sin syn på familjen och äktenskapet. Det är dessutom inte bara homosexuella par som särbehandlas av olika religiösa samfund — vissa församlingar viger till exempel inte par där ena parten tillhör en annan församling eller är av en annan religiös övertygelse. Att staten redan i dag ger vissa samfund vigselrätt och inte andra kan lätt inbjuda politiker till att lägga sig i och detaljreglera hur församlingarna ska förvalta sin juridiska funktion som vigselförrättare.
I stället borde alla par som gifter sig ingå ett formellt civilrättsligt äktenskap, ungefär som dagens borgerliga vigsel. Sedan kan de som vill ha en ceremoniell vigsel i sin religiösa församling. En sådan modell fungerar redan utmärkt iflera andra europeiska länder.
Att införa en könsneutral äktenskapslag vore endast att dra de logiska konsekvenserna av partnerskapslagen och homosexuellas rätt att prövas för adoption — vi har i Sverige redan övergett linjen om kärnfamiljen bestående av mamma, pappa och barn som den enda rätta familjekonstellationen. Att man normaliserar homosexuella parrelationer genom en könsneutral äktenskapslagstiftning kan i framiden förhoppningsvis också leda till ökad tolerans för HBT-personer.
Men homofobin och trakasserierna av homo-, bisexuella och transpersoner är inte ett problem som enbart behöver angripas från politiskt håll. Också det civila samhället bär ett tungt ansvar.Bland annat måste idrottsrörelsen ta till krafttag mot det
förakt för homosexuella som ofta frodas i omklädningsrummen och ute på plan. Dessutom har invandrarföreningarna en nyckelroll — många människor i Sverige har sina rötter i länder där inställningen till homosexualitet är långt mindre tolerant än här.
I slutändan är det i det civila samhället — i klassrummen, vid köksbordet och på hockeyträningen — som homofobin måste bekämpas. Där bär vi alla ett ansvar.