Dags för kritiken

I katastrofens akuta skede - när det gällde att först fastställa omfattningen och sedan organisera hjälpen - var det rimligt att regeringen fick koncentrera sig på det och att oppositionen låg lågt med kritiska synpunkter. Men när det akuta skedet är överståndet är det lika rimligt att debatt, diskussion och kritik kommer i gång igen.

Uppsala2005-01-12 01:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Och där är vi nu. I Thailand pågår ett långvarigt och mödosamt identifieringsarbete av dödsoffer för katastrofen. Men alla överlevande, i det skick de är, som kunnat förflyttas har transporterats hem.

Nu förskjuts fokus alltmer från det akuta till två andra uppgifter, bägge lika viktiga. Det handlar, för det första, om att i vardagen möta dem som drabbats - att hjälpa och stödja dem när de bearbetar sorgen och försöker hitta fotfäste för att trots allt med tiden gå vidare. Här kommer nationell samling att behövas länge än.

Men, för det andra, är det nu tid att det politiska systemet griper sig an uppgiften att utvärdera hur regeringen klarade av sitt ansvar att snabbt och effektivt hjälpa svenska medborgare i nöd. Det är oppositionens uppgift att ge röst åt den kritik som finns och att föra fram förslag till förbättringar. "Nationell samling får", för att citera centerledaren Maud Olofsson, "inte vara nationell tystnad".

Den som följt i synnerhet kvällstidningarna under den senaste tiden kan få intrycket att utrikesminister Laila Freivalds är den huvudansvariga för alla försummelser och för allt som gått snett. Och naturligtvis har UD, och därmed utrikesministern, en hel del att svara för.

Men trots allt är det statsminister Göran Persson som bär det odiskutabla huvudansvaret och därför var det helt rätt att de fyra borgerliga partiledarna, när de i går bröt sin tystnad, koncentrerade kritiken dit där den hör hemma, nämligen hos landets statsminister.

Statsministern är som regeringens främste företrädare alltid ytterst ansvarig för det regeringen gör eller inte gör. Lägg därtill att den nuvarande innehavaren av detta ämbete systematiskt samlat makt till sig och sitt kansli, statsrådsberedningen.

Göran Persson utnyttjar sin utnämningsmakt till att ytterligare stärka sin ställning, genom att i stor utsträckning utnämna personer med klen politisk erfarenhet och utan egen politisk maktbas till statsråd. De blir då extremt beroende av honom och knappast särskilt benägna att driva egna ståndpunkter på tvärs mot statsministerns uppfattning. Bilden är likartad när det gäller de viktigaste ämbetsverken, där den socialdemokratiska dominansen på verkschefsnivå är närmast bedövande.

Mot den bakgrunden är det naturligtvis högst logiskt att just statsministern, hans maktställning och ledarstil kommer i blickfånget. Från den som har makten måste ansvaret utkrävas.

Passiviteten och senfärdigheten inför flodvågskatastrofen reser en del pinsamma frågor om svensk myndighetsutövning och -kultur.

Läs mer om