Nationell samling råder i riket, påbjuden av statsministern. Samtidigt närmar sig årets första stora begivenhet i riksdagen, partiledardebatten den 20 januari. Den sker dagen efter att statsminister Göran Persson återkommit från en resa till Thailand, där han tillsammans med den norske och danske statsministern skall uttala ett välförtjänt tack till det thailändska folket för dess stora och osjälviska hjälp till de många nordiska offren för flodvågskatastrofen.
Det lär bli ett känslosamt och retoriskt skickligt framträdande inför riksdagen där statsministern uppvisar hela sitt mästerskap i landsfaderlighet. Han har haft många tillfällen att öva under de senaste veckorna.
Efter detta är det då meningen att det skall bli debatt. Oppositionen skall angripa och kritisera regeringen, presentera sitt alternativ.
Hur meningsfullt är det i nuvarande stämningsläge? Svaret är förstås att oppositionen tvingas att debattera med bakbundna händer om debatten blir av - och att en sådan debatt naturligtvis blir tacksam för statsministern men meningslös för alla andra.
Antingen uppträder oppositionen med den största hovsamhet, och då blir det inte mycket till klarhetsskapande meningsutbyte. Eller så angriper oppositionen regeringen ungefär som vanligt, och riskerar då att framstå som okänsliga flåbusar ute för att partipolitiskt exploatera en ofattbar katastrof. I det första fallet vinner Persson, i det andra fallet förlorar oppositionen.
Det rimliga vore att partiledardebatten inte äger rum förrän den nationella samlingen ebbat ut - och regering och opposition kan debattera under rättvisare och mer normala förutsättningar än de som just nu råder.
Ett alternativ till en partiledardebatt nu vore att statsministern gav riksdagen en redogörelse för sin resa, med möjlighet för ledamöterna att ställa kompletterande frågor.