Det glunkas att Sverige ska få en ny regering. Den första signalen kom redan i våras, men sedan har frågan skjutits upp gång efter annan. Många trodde att det i går äntligen skulle vara dags - men inte.
Att Göran Persson för flera månader sedan offentligt deklarerade att en del av hans statsråd inte höll måttet var redan det anmärkningsvärt. Det gällde att "toppa laget" resten av mandatperioden inför valet om två år.
Exakt vilka han syftade på har han lämnat åt allmänheten - och de berörda - att spekulera kring. Än mer anmärkningsvärt är att väldigt få av regeringens ledamöter har en egen stark förankring i den socialdemokratiska rörelsen. De innehar sina maktpositioner tack vare Göran Persson och står därför i skuld till honom. Och som han själv har uttryckt det: Den som är satt i skuld är icke fri.
Genom att hålla sina statsråd på sträckbänken under flera månader har Persson visat att det är han - och ingen annan - som bestämmer, både över regeringens sammansättning och över politikens innehåll.
Inte undra på att regeringen under lång tid har präglats av handlingsförlamning. Göran Persson själv har länge visat att han är trött på att styra och ställa. Även Bosse Ringholm vill bli avlöst - och då gäller det att hitta en lämplig reträttpost.
Men det är knappast statsministerns största problem. Det finns inte några självklara kandidater att fylla regeringsstolarna med sedan de som av Persson har utpekats som odugliga har kastats ut. Och oavsett om Sverige får några nya statsråd är det i grunden samma gamla regering som sitter kvar - där Han Som Bestämmer regerar.
Ändå står det klart att landet skulle må bra av en ny regering - i ordets verkliga betydelse. Efter mötet i Högfors har de fyra borgerliga partierna visat att de inte bara är villiga, utan också kapabla att inta Rosenbad. När deras gemensamma arbetsgrupper inom politikområden som ekonomi, välfärd, utbildning och rättspolitik presenteras lär bilden klarna kring vilka personer som är aktuella för respektive statsrådsposter vid ett maktskifte. Även om det inte är fråga om en formell skuggregering kommer väljarna tydligt att veta vad de får.
Med Göran Persson vid rodret verkar inte ens hans medarbetare ana hur framtiden ter sig. Än mindre de som är Perssons uppdragsgivare - väljarna.