Kanske skolan och vinsterna i välfärden inte alls blir de stora debattämnen i valrörelsen 2014 som de flesta har trott? Det fanns tecken i söndagens partiledardebatt som tydde på det.
Naturligtvis kommer dessa ämnen att debatteras. Men kanske inte riktigt på det polariserande sätt som många föreställt sig. När det gäller skolan så har Stefan Löfven, Mikael Damberg och Ibrahim Baylan (S) redan i praktiken lagt ned kritiken mot huvudlinjen i den skolpolitik som signerats av Jan Björklund (FP).
Förändringar blir det om Socialdemokraterna kommer tillbaka, men ingenting talar i dag för att en S-regering kommer att riva upp grundbultarna i de senaste årens skolreformer – tvärtom säger man sig sträva efter samförstånd över blockgränserna. Och Björklund kunde i debatten uttrycka sin uppskattning över Socialdemokraternas hållning, samtidigt som han själv släppte dagens enda nyhet: en proposition om att redan från i höst befria lärarna från onödigt pappersarbete kommer inom kort.
Det var också Björklund som desarmerade frågan om vinster i välfärden genom ett nyanserat resonemang där han sade att socialdemokraterna tidigare varit orimligt negativa till allt vad privata alternativ inom välfärden hette, medan man på den borgerliga sidan gett en onödigt glättad bild av vad valfrihetsreformerna skulle åstadkomma. Det var naturligtvis ett sätt att förkorta fronten mot oppositionen, men Björklunds beskrivning av verkligheten är också sådan att många spontant känner igen den.
Bevarad valfrihet men med starkare kvalitetskrav var alliansregeringens linje och Stefan Löfven gick inte till något tungt motangrepp. I stället klev Jonas Sjöstedt (V)skickligt men också förutsägbart in i rollen som den som på fullt allvar och av principiella skäl vill förbjuda enskilda alternativ över nästan hela linjen.
Sjöstedt var en av kvällens bästa debattörer, men hur många väljare som verkligen instämmer i hans bild av de enskilda alternativen är en annan sak. Frågar man vad väljarna tycker om vinst i välfärden så får man lätt den typ av svar som Sjöstedt uppskattar, frågar man i stället om det är rimligt att väl fungerande och uppskattade enskilda verksamheter ska tvingas stänga så blir svaren troligen helt andra.
Den fråga som återstår av de som i förväg pekats ut som avgörande inför valet är jobben. Och här var skiljelinjerna tydliga. Men det känns ändå ganska torftigt att den stora symbolen för hela detta politikområde är den halverade arbetsgivaravgiften för att anställa unga. Den är inte oväsentlig, men effekterna är av allt att döma begränsade. Däremot passar den in i allianspartiernas traditionella angreppslinje mot Socialdemokraterna. Och även om Stefan Löfven har en stor personlig trovärdighet så lär han få besvär med denna symbolfråga.
Miljöpartiet har ju nämligen anslutit sig till regeringens linje, inte så mycket av övertygelse som för att markera en självständig hållning och för att kunna samverka också med alliansen om valresultatet skulle göra det nödvändigt. Man kan nog inte utesluta att socialdemokraterna prövar frågan en gång till, för att slippa den debatt om frånvaro av ett realistiskt regeringsalternativ som alliansen givetvis kommer att vilja föra. Fredrik Reinfeldt (M) visade tidigt i gårdagens debatt hur det kommer att låta.
Med två stora debattfrågor delvis desarmerade och en tredje som följer förutsägbara stridslinjer så öppnas möjligheter för den som vågar att föra in något helt nytt i valrörelsen. Blir det jämställdheten? Blir det försvaret? Eller kanske något helt annat?