När LO och akademikerförbundet Saco säger samma sak är det dags för regeringen att lyssna. Åren 2005–2009 gick Saco ut med en serie rapporter som beskrev hur det svenska skattesystemet förändrats sedan skattereformen 1990–1991. I onsdags presenterade LO en rapport i samma ämne (DN Debatt 25/1).
Fackförbundens slutsatser är desamma – en ny parlamentarisk skatteutredning är nödvändig. LO: ”Vi menar att principerna om likformighet och neutralitet som skattereformen 1990–1991 vilade på fortfarande är centrala för ett bra skattesystem.” Saco: ”Avstegen från den stora skattereformen 1990–1991 har varit många, påtagliga och utan hänsyn till reformens grundläggande kvaliteter i form av överskådlighet, enkelhet och rimliga beskattningsnivåer.”
Reformens grundläggande princip var 30-50, max 30 procents kommunal och 50 procents statlig skatt, där 15 procent av inkomsttagarna betalade statlig skatt, samt enhetliga punktskatter och egenavgifter. Bland förändringarna sedan dess kan nämnas olika momssatser och arbetsgivaravgifter, värnskatten, jobbskatteavdraget och nya principer för beräkningen av skiktgränsen för statlig skatt.
Men, som det brukar heta, det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Och enigheten om de övergripande principerna övergår snart i oenighet när facken lägger sina förslag till förändringar. Förbunden representerar sina medlemmar. Deras ståndpunkter kan förstås inte översättas direkt till partipolitik, men ger i detta fall ändå en viss ledning om hur diskussionerna skulle kunna föras i en eventuell skatteutredning.
LO:s rapport berör inkomstskatterna väldigt lite. Man säger sig eftersträva en mer rättvis fördelning och vill ersätta jobbskatteavdraget med ett enhetligt grundavdrag. Det betyder i klartext att skattesänkningarna behålls men att de ska tillfalla samtliga, oavsett om inkomsterna kommer från arbete eller bidrag. Ajöss arbetslinjen, med andra ord. Jobbskatteavdraget anses vara komplicerat och bryta mot enkelhetsprincipen medan värnskatt och statlig skatt tydligen inte gör det.
LO vill också återinföra arvsskatten, som togs bort av S-regeringen 2005 eftersom den var impopulär, dyr att administrera och lätt att komma undan (genom skatteplanering). Det kommer förstås inte att ske. Däremot kan LO:s synpunkter om bolagsskatten (och den osunda konkurrensen inom EU), fastighetsskatten och koldioxidskatten ligga till grund för fortsatta diskussioner i en kommande skatteutredning.
Saco-rapporterna koncentrerar sig desto mer på inkomstskatterna. En av grundbultarna för akademikerförbundet är förstås att utbildning ska löna sig. Ju mer av inkomstökningarna som går bort i skatt, desto sämre. Förbundet har på senare år också infört begreppet livslön för att göra det tydligt att många av deras medlemmar också förlorar pengar i början av karriären, under studietiden.
Det avsteg från skattereformens principer som får mest kritik av Saco är därför den om ”hälften kvar”, att ingen ska betala mer än 50 procents marginalskatt. Och medan det totala skattetrycket sänkts sedan 2006 är marginalskatten fortfarande högst i världen (57 procent 2011). De enda övriga länder som inte lever upp till principen hälften kvar är Danmark och Nederländerna.
Det är främst värnskatten, fem procent extra på högre inkomster, som orsakat frånsteget från reformen. Den som finansminister Göran Persson (S) införde 1995 och lovade att ta bort så snart ekonomin var i balans. Den som nu hans efterträdare Anders Borg (M) fortsätter att försvara ”av fördelningspolitiska skäl”.
Dessa skillnader mellan LO och Saco betyder inte att det är utsiktslöst med en ny genomgripande skattereform. Det har gått förut och det som upplevdes som rättvist då kan göra det igen. Det största problemet med alla förändringar är att de var för sig upplevs som orättvisa av det ena eller andra lägret (här representerade av LO och Saco).
En parlamentarisk utredning måste lyfta blicken och se att alla förlorar på någon del av en reform, men att samtliga vinner på helheten. Ett enkelt och överskådligt skattesystem vore bra för Sverige. Det vore både lönsamt och rättvist.