Dags för stimulanser?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Föräldraförsäkringen omfattar i dag sammanlagt 13 månader. Vardera två månader är öronmärkta som mamma- och pappamånader, som inte kan överlåtas till den andra föräldern.
Den socialdemokratiska partiledningen — med socialminister Berit Andnor och finansminister Pär Nuder som särskilt profilerade talesmän — vill inte se någon ändring i denna tingens ordning.
Men tunga partidistrikt, som Stockholms stad och län, och viktiga sidoorganisationer, som kvinnoförbundet och SSU, engagerar sig för fler öronmärkta pappamånader i föräldraförsäkringen. Upprördheten över att man inte kommit längre i frågan uppges på sina håll vara stor. Om partiledningen visar upp en alltför avvisande attityd, riskerar den att få bakläxa på kongressen enligt en i Svenska Dagbladet presenterad bedömning av Tomas Rudin, kommunsekreterare i Stockholm.
Härom dagen kom ytterligare stoff till debatten i form av slutbetänkandet från Föräldraförsäkringsutredningen, som under stor offentlighet och publicitet utförts av särskilde utredaren Karl-Petter Thorwaldsson.
Utredningen föreslår i korthet att föräldraförsäkringen skall förlängas med två månader till sammanlagt 15 månader, uppdelad så att minst en tredjedel går till vardera föräldern.
I en kommentar till utredningen meddelar särskilde utredaren, föga överraskande kanske, att han är "mycket nöjd" med förslaget.
Denna belåtenhet delas dock inte, visar det sig, av landets socialminister. Med stor tydlighet indikerar hon att förslaget inte kommer att förverkligas.
Det finns mycket starka principiella skäl för uppfattningen att föräldrarna borde dela föräldraledigheten så lika som möjligt. Det handlar om det lilla barnets rätt till en nära kontakt med och kärlek till och från bägge sina föräldrar.
Det handlar, lika viktigt, om jämställdheten — i hemmet, på arbetsmarknaden, i samhället. Kvinnor tjänar i genomsnitt mindre än män. Deras karriärmöjligheter är sämre och anställningsförhållandena otryggare. Så länge kvinnorna tar ut den absoluta lejonparten av föräldraledigheten blir de handikappade på arbetsmarknaden i förhållande till männen. Det går aldrig att komma ifrån.
Slutsatsen av det blir stenhård kvotering 50—50. Men ute bland vanliga föräldrar förefaller det inte att finnas något kraftigt engagemang i frågan. Uppfattningen tycks snarare vara att det är föräldrarna själva som skall avgöra hur ledighet och ansvar skall fördelas dem emellan — och inte staten eller någon annan.
Kanske är det dags att debatten mindre inriktas på tvångsmedel och mer på att hitta stimulanser — t ex skattemässiga — till ett mer jämställt uttag av föräldraledighet.