Det blir ingen utförsäljning av de statliga bolagen. Teliasonera, Posten, SBAB och Vattenfall skyddas nu mot försäljning genom en ohelig allians i riksdagen, mellan de rödgröna partiernas storstatliga intressen och Sverigedemokraternas nationalistiska.
Den tilltänkte nye S-ordföranden Håkan Juholt var nöjd efter beslutet och gav till DN löftet att aldrig medverka till att ”sälja ut Sverige”. Andra har talat om att regeringen velat göra sig av med de svenska ”kronjuvelerna” och syftat på Teliasonera och Vattenfall. Men medan de riktiga juvelerna finns inlåsta under Stockholms slott så finns företagen i stora delar av världen.
Teliasonera omsätter drygt 100 miljarder kronor, varav en tredjedel i Sverige. Och bara en fjärdedel av Vattenfalls 200 miljarder i omsättning sker i de nordiska länderna.
Inte heller regeringen har varit riktig ärlig om varför staten inte ska äga företag. Det talas mest om att betala av på statsskulden, vilket är bra men inte alls nödvändigt i nuläget. Det talas mindre om det som borde vara huvudskälet: att staten varken är en bra eller långsiktig ägare.
Det finns områden där monopolsituation råder och staten är den nödvändige ägaren. Svenska Spel och Systembolaget är två uppenbara exempel där själva verksamheten till stor del är politik och där lagstiftningen gällande spel och alkohol måste efterlevas. Staten är här den aktive ägaren som byter styrelseordförande och vd med jämna mellanrum.
På den konkurrensutsatta marknaden är det tvärtom. Oppositionen tror sig kunna bedriva energipolitik genom ägardirektiv till Vattenfall och att kunna kontrollera bolånemarknaden genom SBAB. Det har inte fungerat hittills och kommer inte att fungera i framtiden heller. När de affärsstrategiska besluten måste fattas blir politikerna hopplöst akterseglade av styrelseproffsen.
Ur företagens synvinkel blir staten den till största delen passive ägaren som ändå förmår att skapa oro och osäkerhet, genom plötsliga utspel eller genom det faktum att majoriteten skiftar vid makten, och därför också hotet om nya inriktningar. Det är ingen önskesituation för vare sig företaget eller de anställda.
Det andra argumentet mot försäljning är ekonomiskt. Ett flertal av de statliga företagen har gått bra under 2000-talet och pengar har runnit in till statskassan genom de årliga aktieutdelningarna. I goda tider är det dock lätt att glömma de miljarder som också getts i ägartillskott till SAS och SJ. Skattebetalarnas pengar ska inte riskeras på detta sätt. Statens uppgifter måste lösas på samma sätt oavsett boksluten i en rad företag.
Kronjuvelerna bör behållas för skolbarn och turister att titta på. För företagens del gäller att de ska få fortsätta utvecklas som välmående bolag som ger service och arbetstillfällen i Sverige. Med staten som ägare är tyvärr inte förutsättningarna de allra bästa.