Vi befinner oss i ett skifte mellan industri- och kunskapssamhället. Det är en tid med lika många utmaningar som möjligheter. Barn och unga har, i jämförelse med tidigare generationer, oändliga val- och utvecklingsmöjligheter. Många av dem kommer också att utnyttja varje chans till fullo. Men inte alla. Varje år hoppar 10 000 elever av gymnasiet. Utan slutbetyg eller yrkeskunskaper riskerar de att bli långvarit marginaliserade.
Problemet är inte nytt, men det har visat sig vara svårt att åtgärda. Det tar tid, kraft och ett omfattande reformarbete att åstadkomma förändring. Även om det ännu är för tidigt att se de fulla effekterna av dem har flera reformer i rätt riktning genomförts de senaste åren. Inte minst har det skett ett välkommet skifte i synen på hur och när elever ska har rätt till extra stöd och hjälp.
När en elev beslutar sig för att hoppa av gymnasiet har han eller hon ofta haft problem under en längre tid. En röd tråd i utbildningspolitiken de senaste åren har därför varit att eleverna ska ha rätt till extra stöd och hjälp så fort som de får problem eller börjar halka efter i undervisningen. Något som oftast sker redan i grundskolan.
Det finns också en uttalad vilja att fler elever ska klara av gymnasiet. Därför har man delvis återgått till en gymnasieutbildning där inte alla elever får behörighet att läsa på högskolan. Eleverna kan välja mellan högskoleförberedande, teoretiska linjer och yrkesförberedande mer praktiskt inriktade linjer, där alla elever har möjlighet att läsa mer teoretiska ämnen och därmed skaffa sig grundläggande högskolebehörighet.
I sig är detta bra. Alla elever är inte stöpta i samma form. Vare sig det rör sig om ointresse för teoretiska ämnen, skoltrötthet, omognad eller inlärningssvårigheter är det bra att elever får möjligheter att välja en linje som är mer praktiskt inriktad.
Det ligger också i linje med en äldre utbildningstradition. Att alla inte behöver läsa allt på en gång. Huvudsaken är att det ska finnas goda möjligheter att kunna komplettera kunskaper eller byta helt studieinriktning senare i livet. Men då måste man ändå ha en teoretisk grund att stå på.
Det Björklund nu vill införa är en ny kortare, flexibel praktisk utbildning, där skoltrötta elever kan välja bort all teoretisk undervisning. En Komvuxmodell för gymnasieskolan.
Visst, för en mycket liten grupp elever kanske detta är den enda sortens utbildning som fungerar. Men för det stora flertalet av de 10 000 elever som hoppar av gymnasiet varje år är detta en undermålig lösning. I ett framväxande kunskapssamhälle har man helt enkelt inte råd med en skola som så totalt sänker ambitionsgrad och kunskapskrav.
Skoltröttheten kan ha många orsaker, men den bottnar ofta i att eleven inte förmår hänga med i undervisningen. Med andra ord att eleverna inte har fått rätt hjälp i tid. Det är därför bättre att satsa på bättre insatser i grundskolan, än att ge upp tanken på att alla ska kunna klara sig genom gymnasiet.
Skola utan teori. En flexibel yrkesutbildning utan krav på teoretisk undervisning är inte en bra idé. FOTO: FREDRIK PERSSON/SCANPIX