Danmark dålig förebild
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
För andra valet i rad har socialdemokraterna detroniserats från sin tidigare självklara ställning som landets största parti. Den rollen innehas numera av Venstre, ett parti med sin historiska förankring på landsbygden och sin ideologiska bakgrund i liberalismen.
Delar av Venstres strategi har i många år lockat både folkpartister och moderater i Sverige. Partiet manövrerade sig under 80- och 90-talen fram till ställningen som huvudalternativet till socialdemokratin och definierade sig samtidigt under Uffe Elleman-Jensens ledning som det stora Europapartiet i dansk politik.
Venstres ekonomiska politik präglades av krav på låga skatter och utpräglade marknadslösningar och den blivande partiledaren, Anders Fogh Rasmussen, gav ut en bok med titeln Fra socialstat til minimalstat. Partiet vann uppmärksamhet och nya väljare och det andra stora borgerliga partiet, Konservative folkeparti, tappade mark.
Som partiledare inför valet 2001 kastade Fogh Rasmussen om taktiken. Nu skulle Venstre framstå som lika socialdemokratiskt som socialdemokraterna själva. Att också liberaler kan stå för en omfattande välfärdspolitik är ingen
nyhet — det nya var dels kontrasten mot den linje som Fogh Rasmussen själv tidigare gjort till sin, dels att taktikskiftet också innebar en anpassning till den välfärdsnationalism som förknippas med Dansk folkeparti som är lika främlingsfientligt som fientligt mot EU.
Anpassningen till Dansk folkeparti inleddes av den socialdemokratiska regering som förlorade valet 2001 — men det ursäktar inte de nya regeringspartierna, Venstre och Konservative . "Utlänningspolitiken", som det heter i Danmark, har hårdnat väsentligt och fått inslag som bryter mot de rättsprinciper som brukar gälla i moderna demokratier. Partitaktiskt har effekten blivit att vapnen vridits ur händerna på socialdemokraterna. De kunde inte gå till val på att humanisera invandringspolitiken, eftersom de själva inledde anpassningen till Dansk folkeparti och de kan inte attackera regeringens välfärdspolitik eftersom ingen kan upptäcka skillnaderna mellan Venstre och socialdemokraterna.
De svenska borgerliga politiker som ser med intresse på utvecklingen i Danmark klargör med all önskvärd tydlighet att detta intresse inte gäller invandringspolitiken. Men problemet med Danmark som modell är större än så.
Vad ska Anders Fogh använda sin valseger till? frågar tidningen Politiken i sin valanalys. Genom att dels lägga sig så nära socialdemokraterna att ingen upptäcker skillnaderna, dels göra sig beroende av ett parti som anser att ingenting får ändras i den "danska modellen" och som vill slippa all beröring med omvärlden har Venstre och Konservative blockerat sina möjligheter att föra en egen positiv reformpolitik.
Här finns enligt Politiken förklaringen till Radikale venstres stora framgång. Att detta "vänsterliberala" parti, som ibland samregerat med socialdemokraterna och ibland med Venstre och Konservative, har vunnit väljare som känner olust över de stora partiernas samförstånd i invandringspolitiken är självklart. Men partiet har också vunnit för att det står för en intellektuell öppenhet när det gäller reformer av välfärdssystemen — i kontrast till de stora partiernas debatträdsla.
Dansk folkeparti finns inte i Sverige. Men en del av de effekter som detta partis närvaro bidragit till i Danmark kan tänkas också i det svenska politiska landskapet.
Förra vårens debatt om övergångsregler visade att spärren mot att spela på fördomar om "utlänningar" kan släppa också i Sverige — både m och fp blev plötsligt ivriga att föreslå egna varianter av övergångsregler när socialdemokraterna gav sig ut på banan. Ändå borde både ideologin och EU-politiken ha gjort just dessa två borgerliga partier immuna mot en smitta av detta slag.
Det senaste året har vi sett hur först moderaterna släppt tanken på väldiga skattesänkningar och sedan folkpar-tiet gjort skattestopp — i stället för skattesänkningar — till ett ledande tema inför nästa val. Redan ser vi hur socialdemokraterna börjar tala om skattehöjningar. Dyker det upp ett nytt "välfärds-" eller "sjukvårdsparti" kan också vi få en situation där varken socialdemokraterna eller de ledande borgerliga partierna törs föreslå annat än högre skatter för att klara framtidens välfärd.
De borgerliga partierna får inte ge upp sin egen politiska dagordning. Men i Danmark har Venstre och Konservative gjort just detta.