Det har gått ett decennium sedan Venstre och Konservative Folkeparti tog över regeringsmakten i Danmark. I tio års tid har de två borgerliga partierna regerat med stöd av främlingsfientliga och populistiska Dansk Folkeparti. Den tiden kan vara förbi. När danskarna i dag går till val lutar det åt att Socialdemokraterna återtar statsministerposten.
Från svenskt håll går det inte att nämna dansk politik utan att samtidigt tala om landets invandringspolitik. Skillnaderna mellan våra länder är för stora för att ignorera. Genomslaget för Dansk Folkeparti blir plågsamt synligt i den mycket restriktiva migrationspolitiken. Men det är ekonomin och välfärdspolitiken som har dominerat valrörelsen. Den danska bostadsmarknaden har kollapsat, bankerna har problem och tillväxten bromsar in. Lägg sedan ett budgetunderskott på det och det blir uppenbart varför valrörelsen har haft det fokus den har haft.
Till skillnad från Sverige har dock inte den globala oron gynnat den danska regeringen. Nog är det sant att en ekonomisk kris kan gynna en sittande regering, men bara om samma regering klarar av att hantera den, vilket Venstre och Konservative Folkeparti nu bittert får erfara. Och vad är det egentligen som säger att det skulle vara annorlunda i Sverige?
Så länge de svenska statsfinanserna visar överskott och ekonomin tuffar på är det lätt för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att tjäna politiska poäng på sin ansvarstagande framtoning, men hur populära skulle de vara vid fallande bostadspriser och skenande arbetslöshet? Skulle svenska väljare verkligen belöna en regering som sänker ersättningsnivåer och drar ner på offentlig verksamhet? Eller som i det danska fallet: en regering som nyligen rott i land en överenskommelse om höjd pensionsålder och sämre pensionsvillkor?
I den situation som Danmark befinner sig i är det alltså inte konstigt att invandringspolitiken inte tar så stor plats, men där finns också en annan förklaring: enigheten kring den restriktiva politiken är större än vad många svenskar inser. På bägge sidor blockgränsen är de största partierna i huvudsak överens. Egentligen är det bara Sosialistisk Folkeparti och socialliberala Radikale Venstre som orkat stå emot.
De åtstramningar som har genomförts av den nuvarande regeringen kommer sannolikt inte heller att rivas upp vid ett maktskifte. Socialdemokraternas partiledare Helle Thorning- Schmidt har varit tydlig med att hennes parti är ?för en fortsatt stram asyl- och invandringslagstiftning?. Dansk Folkeparti må ha varit den sittande regeringens stödparti, men har genom sin ställning påverkat det danska debattklimatet.
För toleransen och öppenhetens skull, men också ekonomins, finns därför ett resultat som är viktigare än något annat, att Dansk Folkepartis starka inflytande bryts. Ingen regering blir effektivare av att vara i händerna på främlingsfientliga populister.