Ja, redan där uppstår svårigheterna. Det visar sig till exempel att man har svårt att ta ställning i frågan om delad föräldraförsäkring. Man kan inte heller komma överens om partiet ska ha en klar vänsterinriktning eller inte.
Det talas om att man därför ska skapa en lista där företrädarna får ha någon sorts partibeteckning efter namnet. I alla frågor som inte har direkt med kvinnor att göra skulle vederbörande då rösta med sitt gamla parti.
Lösningen heter alltså personval. Väljaren kryssar för en person på listan med beteckningen v efter och litar då på att vederbörande i riksdagen ska stödja vänsterpartiet i alla frågor utom sådana som har med kvinnor att göra.
Men det ska alltså inte vara möjligt att vara medlem i kvinnopartiet. Några kongresser blir det inte tal om. Någon kontakt mellan väljare och valda existerar alltså inte utom möjligen via e-post eller personliga kontakter. Representanterna för partiet kan agera precis som de vill och de kan inte ställas till ansvar av sina väljare.
Resultatet blir alltså att ingen vet vad kvinnolistans riksdagsledamöter kommer att göra. Vilken regering vill de stödja? Ledamöter med beteckningen s kommer väl att stödja en s-regering, men i övrigt? Ingen vet i förväg exakt vilken betydelse partiet får i regeringsfrågan. Sannolikt kommer de allra flesta att gå till vänsterblocket, men inga besked kan ju ges i förväg.
Ett sådant parti eller lista kan knappast kallas demokratisk. Meningen med ett parti är ju att kanalisera en folkopinion till ett helt paket, dvs en heltäckande politik för hela det politiska området. Varje enskild ståndpunkt ska gå att kombinera med resten. Politiken ska hålla ihop. Partimedlemmarna ställer ledningen till ansvar och fattar beslut om partiets politik på partikongresser. Men några sådana ambitioner har kvinnolistan uppenbarligen inte.
Detta är ju en parodi på ett politiskt parti. Hur ska väljarna i valet därpå kunna ställa listan till ansvar?
Det ligger nära till hands att tro att listan bara kommer att dansa en sommar så som Ny demokrati gjorde.
Så mycket av det som listans folk vill göra handlar om attityder och företeelser som riksdag och regering inte rår över. Kvinnolöner, till exempel. I vårt land avgörs löner i avtalsförhandlingar, kollektivt eller enskilt. Anser kvinnolistan verkligen att regeringen ska ta över lönebildningen?
Styrelserepresentation, professorsplatser, vd-jobb, generaldirektörer? Visst borde en hel del göras där, men är det önskvärt att politisera alla toppositioner i samhället? Ska också näringslivet politiseras?
Utseendefixering och sexualiserad reklam? Otrevliga företeelser, visst, men vad kan riksdagen göra? Förbud, ropar många aktivister, men är det verkligen fler förbud vi behöver? Trygghet på gatan och krogen för vanliga kvinnor? Javisst, fler poliser har blivit en populär fråga i många partier numera. Ökat stöd till kvinnojourer i hela landet? Det kravet står flera partier bakom. Och så kan man fortsätta.
En del av otåligheten över att ingenting händer beror på det korta perspektivet. Ser man längre tillbaka i tiden, kanske 50 år, har oändligt mycket hänt. Man behöver bara erinra om daghem, aborter, föräldraledighetens längd, ledighet för sjukt barn, antalet kvinnliga ledamöter i riksdagen, antalet kvinnliga ministrar etcetera. Men det räcker inte, ropar aktivisterna. Nej, naturligtvis inte. Frågan är hur vi går vidare.
Ett kvinnoparti behövs inte. En kvinnolista är direkt farlig för demokratin, eftersom en rörelse utan medlemmar kan utveckla sig till precis vad som helst efter ledningens godtycke. Längtan efter något nytt och fräscht får inte leda till att den representativa demokratin kastas i papperskorgen.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist
fristående kolumnist