Den höga arbetslösheten biter sig fast i Sverige. Hushållens skuldsättning fortsätter att öka. Och den allt starkare kronan gör att exportföretagen ser mer dystert på framtiden. Ändå finns det knappast ett enda land i Europa som inte skulle byta ut sin ekonomi mot Sveriges i morgon dag om de fick chansen.
Den starka kronan har blivit ett allt större bekymmer. Nöjet att växla till sig utländsk valuta på semestern överskuggas av det faktum att 50 procent av vår BNP är exportintäkter. Och det finns flera sätt att angripa problemet. Man kan som Schweiz köpa andra valutor i stor mängd, åter knyta kronan mot någon större valuta eller helt enkelt ”snacka ner” svensk ekonomi, ge intryck av det trots allt inte går så bra. Ingen av metoderna är dock att rekommendera.
Sverige betalar just nu priset av att inte ha en fast växelkurs. Under 1990-talet och 2009, året efter finanskrisens utbrott, fick vi stora intäkter och en snabb återhämtning just tack vare den flytande växelkursen. Euroländer kunde för tre år sedan grymta över orättvisan i detta. Nu kan kronans värde sägas ha normaliserats, eller till och med blivit starkare än ett ”normalvärde”. Men sådana ser alltså spelreglerna ut och detta måste man acceptera.
Precis som med valutans värde är det lätt att glömma bort vad som kan kallas för normalränta. Styrräntan har legat lågt så länge att alla hunnit vänja sig. Det är mer rörelserna som det läggs märke till än själva nivån. Och räntans rörelser har de senaste åren varit uppåt, till en nivå en bit över den krisande omvärlden (eurozonen och USA).
Nu riktas blickarna mot Riksbankens nästa räntemöte i september. En sänkning av styrräntan skulle glädja alla som vill se en ökad konkurrenskraft i Sverige. Ett sådant beslut skulle också bidra till att täta sprickan i Riksbankens direktion. Ledamoten Lars E O Svensson sade nyligen att den höga räntenivån kostat Sverige uppemot 40 000 jobb. Han och kollegan Karolina Ekholm driver linjen att räntan ska sänkas så att det blir billigare för företagen att låna och investera, vilket ger fler jobb.
Riksbankens uppdrag är sedan 1993 att leva upp till det penningpolitiska målet att inflationen ska hållas kring två procent under konjunkturcykel (den får ligga mellan en och tre procent). Därmed finns det nu också skäl för en sänkning, eftersom inflationen sjunkit till 0,7 procent på årsbasis.
Ändå kommer räntan sannolikt att lämnas orörd i september. En oväntat stark svensk BNP-tillväxt det andra kvartalet gör det inte angeläget att gå in och stimulera ekonomin. Men underliggande finns också oron för hushållens skuldsättning: ”Jag tror för min del att det uppstår ohållbara beteenden och obalanser kopplade till uppbyggnaden av skulder. Sådana risker behöver också vägas in”, sade vice riksbankschefen Kerstin af Jochnick i sitt tal i förra veckan.
Rädslan för en bostadsbubbla har varit en följeslagare till Riksbanksdirektionen under en tid. Man vill till varje pris tillbaka till normalränta, vilket torde vara ungefär en dubbelt så hög nivå som i dag (en styrränta på 3–4 procent och en rörlig boränta på 5–6 procent). I denna strävan kan man tillfälligt bortse från det penningpolitiska målet, tycks det. Det kommer dock under alla omständigheter att dröja med normalräntan, så länge det ser ut som det gör i omvärlden.
Det går att ifrågasätta Riksbankens resonemang. Bostadspriserna har endast visat marginella rörelser de senaste åren. Framför allt har bolånetaket (på 85 procent av marknadsvärdet) haft effekt. Men den allmänna medvetenheten om behovet av försiktighet har också ökat hos både långivare och låntagare. Amorteringskrav är numera regel för högt belånade bostäder, utan att detta formaliserats i lagstiftning.
Det är lätt att hålla med Lars E O Svensson om att Sverige späker sig helt i onödan. Den goda ekonomiska utvecklingen är inte bara viktig för Sverige, utan verkar också som draghjälp för länder med problem, både i praktiken och som en förebild. Det är meningslöst för Sverige att sänka sig till de andra – det är i stället dessa som måste dras upp till Sveriges nivå.