För första gången har vittnesmål från judar som gör sig beredda att lämna Sverige hörsammats offentligt – och naturligtvis ifrågasatts och förringats.
Men en nyckel för att förstå vissa svenska judars planer på att lämna landet har hittills utelämnats i diskussionen. Det finns historiska förklaringar till varför många judar i den svenska samtiden ser särskilda varsel om att det ännu en gång är dags att ge sig av. Denna text syftar till att kasta ljus över detta.
Under 60-talets senare hälft lanserade den polska Gomulkaregimen en förment antisionistisk kampanj. De få polska judar som överlevt nazismens förintelse, som genomdrivits med brett understöd av deras landsmän, utmålades som femtekolonnare i maskopi med fiendemakterna USA och Israel. Judar uteslöts oförhappandes ur kommunistpartiet, avstängdes från universitet och utsattes för medial och social smutskastning. Fördrivningen fullbordades genom att judarna tvangs säga upp sitt medborgarskap.
De statslösa individer som sökte sin tillflykt i bland annat Sverige hade upplevt ett dubbelt svek. I löftena om den nya tidens möjligheter och marxismens enande kraft vilade många av dem i falsk förvissning om att deras situation i Polen var tryggad. En åtskillnad hade märkts mot tiden då deras landsmän var förmögna att spärra in dem i en kyrka och bränna dem levande – förmodades det. När den andra stöten kom växte således en skepticism mot folkmajoriteter ur den ofattbara känslan av besvikelse som slog rot i de polska judarnas hjärtan. Denna skepticism är numera del av många svenska judars kollektiva medvetande och förmedlas i arv över generationer. Och erfarenheten är tyvärr inte unik för de polska judarna.
När antisemitiskt hat återigen sprids under antisionistisk täckmantel, vilket är verkligheten i Malmö och på andra håll, är det förståeligt att misstron vaknar till liv. Och särskilt förståeligt blir det när kommunalråd, journalister och andra av samhällets företrädare väljer att förskjuta skulden på judarna själva. Helena Grolls fråga i Studio Ett rörde sig för övrigt inte om en simpel ”felsägning” – den upprepades tre gånger med emfas. Lägg till detta en allmänhet som ständigt avkräver judarna att ta ställning till Israels politik. Lägg där även till populärkulturella figurer som Ken Ring, Jacco Mattar och Dani M som regelbundet kräker ur sig antisemitiska formuleringar och konspirationsteorier centrerade kring Israel och ”Zionister” – utan att majoritetssamhället reagerar.
Detta bildar ett mönster som känns igen. Mot bakgrund av de erfarenheter som vilar i det judiska folkminnet är det inte svårt att förstå att väskorna återigen packas för avresa.