Sydafrikas president Thabo Mbeki framhärdar i uppfattningen att hiv-virus inte förorsakar aids. Sjukdomen sägs i stället bero på fattigdom. Det är fel - och därtill fel på ett sätt som är både upprörande och provocerande. Presidentens dogmatiska vägran att acceptera medicinsk vetenskap har gjort kampen mot aids i Sydafrika oerhört mycket svårare än den hade behövt vara.
Ändå finns ett samband mellan aids och fattigdom. Men det är inte fattigdom i sig som leder till aids. Det är fattigdomen som gör att sjukdomen inte kan behandlas effektivt och att överföringen av smittan är så svår att hejda. Och omvänt är aidsepidemin ett svårt hinder för varje land som vill resa sig ur fattigdomen.
När aids dök upp som ett globalt problem under 1980-talet såg många framför sig en epidemi som skulle slå blint och drabba alla delar av världen lika. Så har det inte blivit. I de rika länderna är aids i dag inte något stort hot mot folkhälsan eller samhällsstrukturen i övrigt. Behandlingsmetoder finns och det finns också resurser att använda dem.
I stora delar av Afrika - och snart kanske också i andra delar av världen - är situationen radikalt annorlunda. Thabo Mbekis vägran att acceptera hiv-virusets existens och effekter är dessbättre inte typisk. Men även i de afrikanska länder där de styrande klart inser sammanhangen saknas många av de resurser i form av pengar, fungerande infrastruktur och möjlighet att nå fram till befolkningen med kunskap och rådgivning, som är nödvändiga för att epidemin ska kunna hållas tillbaka.
Resultatet är att stora delar av dagens vuxengeneration slås ut, att flera generationer barn blir föräldralösa, att den ekonomiska utvecklingen allvarligt hämmas när människor i produktiv ålder rycks bort och att samhällets sociala struktur slås sönder. Det är därför som aids är ett allvarligare hot mot Afrikas framtid än vattenbrist, malaria eller andra sjukdomar.
Olika politiker, organisationer och debattörer i väst har olika idéer om hur epidemin ska kunna begränsas i fattiga länder. Bushadministrationen i USA förespråkar sexuell avhållsamhet - en strategi vars möjlighet till framgång förefaller vara mycket begränsad. Andra förespråkar sexualupplysning, kondomer och en öppen attityd till sex. Det är utmärkt, men kommer sannolikt att ta generationer att åstadkomma.
Det kommer att ta lång tid också att utrota fattigdomen. Men även små åtgärder för att riva ned de handelshinder som hindrar de fattiga ländernas utveckling och små ökningar av bistånd på strategiska områden kan få stora effekter för vilka resurser att bekämpa sjukdomen som blir tillgängliga.
Världsaidsdagen den 1 december borde egentligen ha varit en dag mot världsfattigdomen.