När de tre partierna i den f d rödgröna alliansen presenterade sina skuggbudgetar i förra veckan blev det än en gång uppenbart vem som var den objudna gästen i valsamarbetet 2010. Vänsterpartiet återgår nu till att vara ett missnöjesparti utan regeringsambitioner, som vill använda massiva skattehöjningar till en expanderande offentlig sektor utan privata inslag.
Mona Sahlin, Lars Ohly och språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson samlades 3 maj 2010 för att presentera sitt alternativ till den sittande Alliansregeringen. Man försökte avdramatisera det hela genom att kalla det sin ?16:e gemensamma budget?, men detta var ändå någonting helt annat. Tre olika viljor och traditioner hade smält samman i vad som kallades ?en budget för fler jobb, en grön omställning och mindre klyftor?.
I efterhand vet vi att det hade kostat på att komma överens, särskilt för Lars Ohly som in i det längsta hävdat partiets ståndpunkt att budgettaket och överskottsmålet borde slopas. Trots detta ansåg många bedömare att det var just de kvarstående V-inslagen som ledde fram till valförlusten, till exempel kraftigt ökade kommunbidrag och slopat rutavdrag (tillsammans med S, som är delat i frågan).
Det mest tydliga ett och ett halvt år senare är alltså att V nu kastat av sig ansvarströjan. Ekonomiskpolitiska talespersonen Ulla Andersson hävdade i onsdags att ?reformutrymmet är mycket större än 15 miljarder kronor, som Anders Borg säger?. Visserligen finns det också nationalekonomer som hävdar att Borg borde vara mindre försiktig, ge mer stimulans till ekonomin, men ingen av dessa förespråkar att pengarna ska användas till 125 000 jobb och utbildningsplatser, företrädesvis i offentlig sektor.
Även Vänsterpartiets budget måste gå ihop och de som ska betala är de som jobbar. ?Skatt efter bärkraft? heter det i förslaget där alla som tjänar mer än 28 000 kronor i månaden får höjd skatt. Höginkomsttagare ska till och med betala tillbaka de skattesänkningar man fått sedan 2006. För en läkare i en genomsnittlig kommun, med sammanlagt drygt tio års studier bakom sig, skulle detta innebära cirka 4 500 kronor mer i skatt varje månad.
Dessutom ska såväl förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och arvsskatt (avskaffad av en tidigare S-regering) återinföras. Slutsatsen blir att Vänsterpartiet i den ekonomiska politiken står längre ifrån sina två rödgröna samarbetspartier än vad dessa står ifrån regeringen.
Miljöpartiets och Socialdemokraternas skuggbudgetar har däremot en hel del gemensamt, som till exempel vurmen för småföretagen (MP mer än S), nedtrappningen av jobbskatteavdraget, socialförsäkringarna och kilometerskatten för tung trafik. Partierna skiljer sig i till exempel frågan om rut- och rotavdrag.
Vid sidan av inkomstskatterna är kanske rutavdraget den fråga som har störst symbolvärde för de rödgröna partierna. För Miljöpartiet var det inte komplicerat att svänga till ett ja med tanke på vad deras väljare tycker. På samma sätt är det lätt för Vänsterpartiet att stå fast vid ett avskaffande. Men Håkan Juholt leder ett parti som beslutat om ett avskaffande, samtidigt som rut gillas av en stor majoritet av svenskarna. Han valde en mellanväg, ett halvt avdrag för vissa svenskar, och förargade därmed kanske både ja- och nejsägarna.
Mona Sahlins rödgröna projekt från 2008 innefattade som bekant inte Vänsterpartiet. Det var den fackliga flygeln av S som tvingade henne att ta med Lars Ohly på vagnen. Och eftersom Håkan Juholt tycks stå under samma inflytande är det svårt att tänka sig ett nytt försök med den smalare rödgröna varianten.
Miljöpartiet är dessutom mer öppet än tidigare för samarbete med regeringen (enligt en undersökning kan nästan tre fjärdedelar av ledande miljöpartister tänka sig att ta plats i en M-ledd regering), även om de nya språkrören än så länge har en avvaktande hållning. Och i Vänsterpartiet förbereder sig Jonas Sjöstedt, som leder klart ute i distrikten, på att ta röster från S med en skickligt paketerad vänsterpolitik.
Förutsättningar för en röd och en grön politik finns därför under de närmaste åren, men knappast för en rödgrön.